Alexander Skarsgård är högaktuell med en ny film – en som redan är hans mest omtalade på länge.
I ”Pillion” tar han rollen som hunkig och tystlåten biker, som tar den unge Colin (Harry Melling) under sina vingar – som älskare slash sexslav. Ray är del av ett frisläppt community av läderbögar och den blyga, kärlekskranka nykomlingen får erfara en spännande och förbjuden ny värld. Filmen har skapat rubriker för vågade sexscener, och fler lär de bli inför den svenska biopremiären i vinter.
Publiken på Stockholms filmfestival blev först i Sverige med att se den heta dramakomedin ”Pillion”. Ikväll dyker Alex upp på Bio Skandia för att ta emot priset Stockholm Achievement Award. Innan dess träffade han en liten grupp journalister under en presskonferens i Gamla stan… för ett avslappnat samtal om avsugningar, BDSM-sex och en roll som han uppenbarligen är väldigt stolt över.
Men jag passade också på att fråga Skarsgård om karriärens höjdpunkter och vilka roller som varit extra betydelsefulla hittills.
– ”Zoolander” var en milstolpe på ett sätt, mitt första jobb utomlands. Men ”Generation Kill” var mitt första större jobb i USA. Vid den tiden fick jag inte så mycket jobb, varken i Sverige eller där borta. Jag hoppade in i småroller men kunde inte leva på det. När jag fick ”Generation Kill” var jag i chock. Jag var säker på att jag skulle bli utbytt.
– Efter det kom ”True Blood” och det blev mitt liv i sju år. Det var också en stor milstolpe, berättar Alexander Skarsgård för MovieZine.
Läs mer från presskonferensen nedan.
Världspremiären i Cannes verkade vara en speciell upplevelse för alla närvarande. Hur var det att visa ”Pillion” där?
– Det var otroligt stort att få visa den där. Vi hade ingen aning om hur filmen skulle tas emot, eftersom den är ganska extrem på vissa sätt men också intim och rolig, tyckte jag när jag läste manuset. Det var vår första visning inför publik och man vet aldrig hur något ska landa. Jag var helt överväldigad efteråt. Vi hade GBMCC-killarna (Gay Bikers Motorcycle Club) på plats som hade kört ner själva från England. Kontrasten i Cannes, folk i smokingar bland folk i pup masks och harness… det var en makalös afton.
När projektet kom till dig – en romantisk film om en sub–dom-relation i biker-miljö – vad fick dig att tacka ja?
– Jag visste inte alls vad det skulle vara tonmässigt. Harry Lighton hade aldrig gjort en långfilm tidigare och jag hade inte sett hans kortfilmer. Jag fick loglinen via agenterna och blev nyfiken. Jag tänkte: okej, en kinky gay biker-film… Jag har ingen aning om vad det här är. När jag började läsa blev jag förvånad över hur ömt det var. Det var en underbar läsning, väldigt originell. Det är ovanligt att läsa något som känns nytt.
Första inspelningsdagen var brottningsscenen med Harry Melling. Hur var det mötet?
– Vi hade nästan ingen tid att repa. Jag kom direkt från ”Murderbot” i Toronto till Bromley två dagar innan inspelningen. Det är en scen som måste repeteras, det är många moment. Vi hade inte pratat innan, men det var tydligt i manuset vad relationen var. Det fanns något fint i att vi bara sågs, skakade hand, brottades lite och började filma. Dynamiken handlar mycket om att Colin försöker förstå vad som är okej och inte. Det var kul att utforska framför kameran istället för att analysera allt i förväg.
Harry Melling är Alexander Skarsgårds bitch med valpögon i queerfilmen ”Pillion”.
Filmen innehåller flera explicita scener. Hur fungerade samarbetet med intimitetskoordinatorn Robbie Taylor Hunt?
– Han var fantastisk. Alla sexscenerna, från första avsugningen i en gränd till en skogsorgie, var intressanta eftersom de berättar något om karaktärernas utveckling. Jag tycker ofta att sexscener är tråkiga på film, för det är uppbyggnaden som är det intressanta. Här pratade vi mycket om vad varje scen betyder och hur vi bäst berättar den. Hur länge man stannar i scenen, hur nära kameran ska vara.
– Vi ville inte chockera bara för chockvärdets skull och inte heller göra den blygare versionen där man panorerar upp i trädkronorna. Robbie var väldigt kreativ och diskuterade med fotografen och regissören hur man kunde hitta rätt balans. Det var inspirerande och roligt.
Hur tror du att filmen kommer att tas emot, både inom subkulturen och av den bredare publiken?
– Det kan jag inte svara på, men jag hoppas att man känner kärleken i manuset. Det är gjort med respekt men inte med för mycket respekt. Ibland när man berättar om en subkultur vågar man inte visa det fumliga och lite fula. Här känns det som riktiga karaktärer. I grunden är det en fin historia. Jag skulle inte säga en klassisk coming-of-age, men på ett sätt handlar det om Colins första kärlek och hans resa att förstå vad han vill ha av en relation. Det tror jag att alla kan relatera till.
Du har gjort många oväntade rollval och inte många stora franchisefilmer. Inget Marvel. Hur resonerar du när du väljer projekt?
– Jag resonerar så lite som möjligt. Det är väldigt intuitivt. Jag går på magkänslan. Efter många år utan valmöjligheter försöker jag njuta av att kunna ta projekt jag verkligen älskar. ”Pillion” var en liten film av en förstagångsregissör men manuset var otroligt. Jag tog ett Zoom-möte med Harry och fick direkt förtroende för honom. Kombinationen av hans vision och det manuset gjorde beslutet lätt.
Ray är ju nästan som en Marvel-figur ändå.
– Ja, det här är min version av en Marvel-hero. Precis. (skratt)
Du är ju även exekutiv producent för ”Pillion”. Vad var det som lockade dig att berätta den här berättelsen? Men också: vad lockar med att spela en karaktär som Ray?
– Filmen var inte finansierad när jag läste manuset. Jag var så passionerad och ville göra vad jag kunde för att det skulle bli av. Det är svårt att få ihop pengar till små independentfilmer. Ray är dessutom väldigt gåtfull. När jag läste väntade jag på att det skulle komma en twist där man får veta mer om honom, men det kommer aldrig. Det var befriande och kändes självsäkert. Utmaningen var att hitta något som svänger under ytan även om han verkar helt samlad.
Du har spelat maktfullkomliga män tidigare, som Perry i ”Big Little Lies”. Hur skiljer sig Ray från dem?
– Filmen bygger på romanen ”Box Hill”, men där är det mer av ett övergrepp i början och det ville vi inte berätta. Vi ville att reglerna skulle vara tydliga. I första mötet i gränden gjorde vi en tagning där Ray var mer dominant och Colin mer handfallen, men vi kände snabbt att publiken ska lämna scenen med att Colin ler lite. Att han är stolt och kanske hoppas på en dejt till.
– Vi ville absolut inte att det här skulle gå in i något som man kan jämföra med Perry i ”Big Little Lies”. Det här är inte den historien och det var inte det förhållandet vi ville ha.
Alexander Skarsgård på presskonferens 12 november 2025. Foto: MovieZine
Du fyller 50 nästa år och får ikväll ett Achievement Award. Hur känner du inför att åldras inom skådespelaryrket?
– Jag har väldigt kul just nu och får intressanta möjligheter. Jag har nog aldrig haft så roligt som de senaste åren. Det är lite som att jag känner mig friare nu. Jag bryr mig mindre om vad folk tycker, jag försöker bara ha kul och utmana mig själv. Jag tror också att jag får mer intressanta roller nu än när jag var 25 eller 30, och det är en väldig lyx.
– Jag ser inte det här som ett “lifetime achievement award” riktigt än, jag hoppas att jag har lite kvar att ge. Och om man tittar på farsgubben… han verkar ju ha det rätt bra fortfarande, fast han är 98. Så det finns hopp.
Hur känns det att ta emot pris på hemmaplan?
– Det känns jättefint. Jag har ju varit på så många festivaler runt om i världen, men aldrig riktigt varit med här hemma. Jag tycker det är fantastiskt att Stockholm har en riktig filmfestival med sånt här program. Jag blev imponerad när jag såg programmet. Det känns väldigt fint att få vara en del av det – och att dessutom få priset här hemma, det betyder jättemycket.
”Pillion” visas just nu på Stockholms filmfestival. Filmen får biopremiär över hela landet den 13 februari 2026.
Läs också: Alexander Skarsgårds sexscener blev för vågade – klipps ned innan biopremiären
Läs också: Trailerpremiär: Alexander Skarsgård förför i ”en av årets roligaste komedier”