Föreställ dig ljudet av en moped som närmar sig.
Det är så det låter när en Shaheddrönare är på väg mot sitt mål.
– Sedan är du antingen död, eller tror att du är död, säger Iryna Kobernyk som överlevde Rysslands senaste attack mot Kiev.
Syskonen Iryna och Roman Kobernyk överlevde drönarattacken.
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Här dog sex personer när drönaren slog in i fasaden.
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Där en dörr borde skilja inne från ute gapar ett naket hål med svartbränd ram ut mot världen. Utanför hänger balkongen löst i sina armeringsjärn.
November blåser med en kall vind in i lägenheten på femte våningen. Iryna Kobernyk trampar runt i glaskross och minnen av ett liv. Varje steg krasar under fötterna. Hon funderar över hat.
Iryna tar farväl av sin bostad sedan barndomen.
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Byggarbetare mäter hålet där drönaren slog in och som ska täckas över.
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Sotiga böcker som klarade sig i branden.
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Vem hatar hon för att hon inte längre har någonstans att bo, för att sex av hennes grannar är döda sedan ett dygn tillbaka och för att hennes katt sprängdes i bitar?
Alla ryssar?
– Nej, jag kan önska att de fick uppleva det vi upplever. Men jag hatar bara Putin, den högsta ledningen och soldaterna som våldtar mitt land.
”Trodde det var över”
Fredagens attack, en av de värsta under kriget, startade strax efter midnatt. Vid tretiden på morgonen trodde Iryna och hennes bror Roman, som hon delar lägenheten med, att det värsta var över.
De ballistiska robotarna hade skjutits ner eller redan träffat sina mål och nu hängde sig bara drönarna kvar i luftrummet över Kiev.
Iryna höll sig ändå i korridoren som rekommendationen är om man inte har tillgång till ett skyddsrum. Försök att ha flera väggar mellan dig och en eventuell träff. Roman låg på soffan i rummet intill med återvändande vilopuls efter de värsta explosionerna. Drönarna oroade honom mindre än robotar.
– De flyger över oss varje natt, vi är så vana.
Luftvärnets mobila enhet inkräktade plötsligt i hans slummer med en salva på nära håll. Sedan tog det bara någon sekund innan lägenheten fylldes av ett bländvitt sken följt av en explosion som slog knockout på alla sinnen.
Han skrek.
– Jag trodde att jag var död.
Provisoriska reparationer är ett dagligt arbete i Ukraina.
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Bredvid Irynas och Romans lägenhet gapar ett djupt schakt där explosionen inträffade.
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Det borde han kanske vara enligt all sannolikhetslära. Shaheddrönarna och deras ryska motsvarigheter väger 200 kilo, flyger i 180 kilometer i timmen och bär en sprängladdning på 90 kilo. Väggen bakom Roman flyttade sig av tryckvågen. På andra sidan gapar ett djupt schakt där flera våningsplan rasat in. I de angränsande lägenheterna dog sex personer. De var grannar, vänner och medmänniskor i ett krig som till slut kom för nära.
– Vad hade de gjort för att förtjäna att dö? säger Iryna.
Annons
Orden hänger kvar en stund i luften som fortfarande smakar brandrök. Den som är svaret skyldig är Ryssland och därifrån kommer en ström av propaganda och förnekande av fakta. ”Inga civila måltavlor”.
Roman bryter tystnaden.
– Det brann överallt och när jag förstod att jag var vid liv agerade jag helt irrationellt, säger han.
– Jag började hämta vatten och försökte släcka i stället för att springa ut.
Till sist insåg Iryna och Roman det lönlösa – och livsfarliga – i att försöka rädda ett hem som redan var bortom räddning. De flydde ut i natten. En kort flykt, men den gick från ett liv till ett annat. Härifrån är allt ovisshet. Framtiden skyms av ett krig utan synligt slut. De är hemlösa.
– Vi har bott här hela våra liv. Det var våra föräldrar som jobbade hårt för att köpa den här bostaden. Vi hade inga rikedomar, men vi hade åtminstone det här.
Till summan av Ukrainas sorg kan nu också läggas Irynas och Romans. Men mitt i katastrofen finns det tillräckligt med syre för ett skratt när Roman drar sig till minnes att han för ett ögonblick mitt i branden funderade på om han skulle rädda de två chihuahuorna eller sitt playstation.
– Det blev hundarna, jag tog ett hastigt farväl av spelet, men jag vet inte om jag gjorde rätt haha.
Förändrat kriget
Drönarna har förändrat kriget i grunden både vid fronten och i de utsatta städerna. Långt ifrån alla dödar, vissa är bara för övervakning, andra är falska lockbeten för Ukrainas luftvärn. Men också de ofarliga ingår i terrorn över Ukrainas natthimmel. En påminnelse om att nästa gång kan det vara din tur.
Teckningar som Irynas dotter gjort som liten flicka och som tonåring är oskadda.
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
– De är helt enkelt till för att skrämma oss. De skickar ut dem just på natten, och ljudet går hårt åt nerverna. Jag tror att det är för att vi ska bli rädda och trötta och börja kräva att våra myndigheter ger upp, säger Iryna.
Kriget har pågått i snart fyra år och blivit en katarr i hela den ukrainska befolkningen. En alltid närvarande smärta. Ibland diffus, ibland våldsam, men aldrig helt borta.
Iryna och Roman lever. Ett under, men knappast ett gudomligt ingripande, säger Iryna.
– Om det vore Gud, varför skulle just vi skonas och inte våra grannar?
Erik Wiman och Jens Christian i Ukraina.
Foto: EXPRESSEN
Öppna bild i helskärmLÄS MER: Vitali Klitschko: Ryssland ljuger om målet med attackernaLÄS MER: Victorias bebis föds – mitt i dödszonen