Franska filmskaparen Julia Ducournau blev genast en kultregissör med debutfilmen ”Raw”, om en ung vegetarian som dras till kannibalism. Med sin andra film ”Titane” chockerade hon filmvärlden med att vinna Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes.
Förväntningarna var därför höga när hon skulle släppa sin tredje film. Nu har ”Alpha” fått svensk premiär på Stockholms filmfestival. Men här finns varken kannibaler eller seriemördare.
I ”Alpha” är världen drabbad av en pandemi, en sjukdom som sakta förvandlar de smittade till marmor. En natt kommer den 13-åriga flickan Alpha hem med en hemmagjord tatuering på armen, och hennes mamma och omgivning misstänker genast att hon är smittad.
Vad som följer är i grund och botten ett familjedrama om trauma, rädslor och kärlek. Alpha blir utstött och misstänkliggjord, samtidigt som hon formar ett band med sin missbrukande morbror.
När jag möter Ducournau i samband med den svenska premiären, insisterar hon på att filmen egentligen inte skiljer sig så mycket från hennes tidigare filmer. Medan tonen är annorlunda, rör hon sig kvar i samma sfär.
– Jag ser filmskapande som en kontinuerlig rörelse, säger regissören. Det är inte så att jag stänger någon sida av mig själv efter varje film. Tvärtom försöker jag gräva i samma besattheter, samma rädslor, samma känslor som jag känner.
– Jag är nästan som en arkeolog som gräver och försöker hitta okända platser inom mig. Platser jag hade blockerat eller saker som är osagda, eller saker som är tabu inom mig.
”Jag älskar dig från A till Ö”
I ”Alpha” ville regissören nå en särskilt svårtillgänglig plats. Mot slutet av ”Titane” säger huvudkaraktärerna orden ”jag älskar dig” till varandra. Ducournau berättar att hon hade ”enorma problem” med repliken, och tyckte att det lät som en kliché. Hon klippte flera gånger bort orden från filmen, för att sedan lägga in dem igen.
– Så jag tänkte: Okej, jag har uppenbarligen ett problem med de här orden. Så i nästa film ska vi försöka ta itu med det här problemet, eller den här gåtan inom mig, och försöka göra en film som är ett ”jag älskar dig” från A till Ö, och verkligen konfrontera min rädsla att uttrycka känslor med ord.
I centrum av den här berättelsen om kärlek står Alpha, fantastiskt spelad av den unga Mélissa Boros. Hon vill komma igång med sitt liv, men hindras av sin misstänksamma cyniska omgivning. Någonstans där finns även andemeningen av hennes ovanliga namn.
– Jag har aldrig kallat henne något annat, berättar Ducournau. Det var min första instinkt att kalla henne det, för hon är en karaktär som befinner sig i början av sitt liv och är född in i en värld där alla verkar dö.
– Det handlade om hur man kan vara en Alfa, någon som befinner sig i början av en ny cykel, vilket denna bokstav representerar, i en värld av Omegas, människor som befinner sig i slutet av en cykel, och hur man kan fortsätta att tänka på framtiden under dessa förhållanden.
”Ville göra dem till helgon”
Symptomen av sjukdomen i ”Alpha” är lika skrämmande som vackra. De smittade människorna lägger grunden för några av de mest tilltalande bilder Ducournau har skapat i sin karriär.
Det börjar med ett grått damm som sprider sig över ansiktet. Så småningom börjar ryggen och i slutändan hela kroppen förvandlas till marmor. Det hade varit lätt att göra förvandlingen skräckinjagande, men regissören går emot genrens förväntningar.
– Med tanke på var jag kommer ifrån med ”Raw” och ”Titane” visste jag att folk förväntade sig något som lutade mer mot ren skräck, något som handlade om obehag, oro, rädsla och sådant. Något som var lite mer extremt. Och det hade varit motsatsen till min vilja.
– Jag ville inte att folk skulle komma för att se en show eller en gore-fest, fortsätter hon. För mig handlade det om att genom genrens språk och grammatik omedelbart väcka empati och kärlek för karaktärerna.
Det var något hon hade i åtanke när hon designade sjukdomen som sätter skräck i världen i ”Alpha”.
– Marmor är ett mycket ädelt material, berättar Julia Ducournau. Det är ett material som vanligtvis används för att skulptera helgon eller Gudar eller helgade kungar. Det är i allra högsta grad kopplat till det heliga, för vi ser hur marmor används i tempel hela tiden.
Ducournau väljer att applicera det här ädla materialet på människor som är utstötta, isolerade och övergivna av samhället. Här finns en koppling till AIDS-epidemin, då samhället skambelade de smittade.
– De fick höra att de förtjänade att vara sjuka, och därför förtjänade de att dö på grund av sin livsstil. Och det är något som är så moraliskt oacceptabelt för mig.
– För mig är det ett sätt att kämpa för att ge dem den respekt och värdighet som de har förnekats genom att göra dem till helgon, genom att höja dem över oss. På samma sätt som helgon är i kyrkan eller katedralen.
”Hon tycker att han är vacker”
I ”Alpha” finns en scen som på många sätt är en nyckel till hela Ducournaus filosofi. Alpha sitter i ett väntrum för att testa sig för sjukdomen. Där sitter också en smittad, vars hela kropp har blivit marmor. Alpha kan inte låta bli att stirra, och den smittade måste konfrontera henne. Men Alpha svarar helt ärligt – att hon tycker att han är vacker.
– När jag skrev repliken ”nej, du är vacker”, föreställde jag mig hur jag skulle regissera skådespelerskan som sedan blev Mélissa. Och jag gjorde en mental anteckning att jag måste säga till henne att hon verkligen menar det.
– Det är inte av artighet, det är inte av social obekvämhet över huvud taget. Hon försöker inte fylla tomrummet. Hon tycker verkligen att han är vacker.
”Alpha” får svensk biopremiär den 13 mars 2026
Läs också: Alexander Skarsgård om sexscener, karriären och vågade kärleksfilmen ”Pillion”
Läs också: MovieZine möter gänget bakom årets mest flippade svenska film: ”Det är en punkhistoria!”