Jag, Anders Börjesson, är polis. Jag är stolt över mycket av det vi gör. Men jag är också frustrerad. För trots vår vilja, våra insatser och våra målsättningar så minskar inte våldet. Män fortsätter att slå, hota, kontrollera och döda. Jag vet att inte alla män utövar våld. Men nästan allt våld i vårt samhälle utövas av män. Den sanningen måste vi våga se i vitögat – och agera utifrån. Och framför allt – vi män måste kliva fram.
Vi måste börja agera redan på oro. Inte vänta tills blåmärken syns, inte bortförklara diffusa tecken på kontroll, rädsla eller isolering som en privatsak. När vi tyst rationaliserar bort vår magkänsla, ger vi våldet utrymme att fortsätta. Vi behöver också granska våra egna beteenden – hur vi talar, skämtar, agerar. För våldet föds inte ur tomma intet. Det växer ur normer, jargonger och maktstrukturer som vi alla är en del av. Varje gång vi pratar om det som någon annans ansvar – rättsväsendets, socialtjänstens, politikens – abdikerar vi från vårt eget. Det här är inte någon annans kamp. Den är vår. Vi måste agera nu – inte när det är för sent.
Oavsett om du är företagare, chef, idrottstränare, arbetskamrat eller vän – du kan göra skillnad på liv eller död! Våga fråga kollegan eller vännen som verkar ledsen hur hon mår. Våga prata med andra män om jämställdhet och mäns våld mot kvinnor. Vågar vi se, vågar prata om det – då vågar vi också agera.
Som man kan du välja att vara en del av problemet – eller en del av lösningen.
Anders Börjesson, polisområdeschef
Anders Thornberg, landshövding