Publicerad 17 nov 2025 kl 05.00Uppdaterad kl 10.42
”Jordens hjärta” är en ny familjeopera på Kungliga Operans stora scen.
Axel Englund hör klingande riter i en hypnotiskt snygg scenografi.
Johanna Rudström, Minna Tägil och barnkör från Adolf Fredriks musikklasser.
Foto: Sören Vilks / Kungliga Operan
Öppna bild i helskärm
Johanna Rudström och Klas Hedlund.
Foto: Sören Vilks / Kungliga Operan
Öppna bild i helskärm
Jan Jakub Monowid, Katarina Leoson och barnkör från Adolf Fredriks musikklasser.
Foto: Sören Vilks / Kungliga Operan
Öppna bild i helskärm
Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
RECENSION. När operan tog form för drygt 400 år sedan hade den ett enda språk: italienskan. Successivt erövrade den allt fler och med tonsättaren Britta Byström och dramatikern Rawdna Carita Eira har den nått nordsamiskan. Deras ”Eatnama váibmu” (Jordens hjärta) har nu haft premiär på Kungliga Operan.
Texten, som bygger på det samiska 1800-talseposet ”Päiven pardne” (Solens söner), berättar om världens ursprung. Ur orons kaos skapas en enhetlig värld av Ipmil (Katarina Leoson), som offrar en vaja och låter dess kroppsdelar bilda världsalltet. Som i alla skapelsemyter inträder snart splittring.
Här sjungs solen av en barnkör ur Adolf Fredriks musikklasser och månen av countertenoren Jan Jakub Monowid, i en glittrande svid med månskära till hatt, värdig Nattens drottning. De får snart sällskap av bröderna Njáveš (Klas Hedlund) och Háhčes (Jens Persson Hertzman) som paras ihop med soldottern (Johanna Rudström) och måndottern (Minna Tägil). Tudelningen mellan mörker och ljus skär genom alla gestalter i Ipmils värld och driver berättelsen.
Den poetiska bilden för det onda är måndotterns och Háhčes oförmåga att höra vajans hjärta som pizzicatobultar i jorden: de saknar det register som lystrar till naturens heliga inre. Så vitt jag kan bedöma genom översättningen är texten en suggestiv kombination av arkaiskt mytspråk och modern poetisk tvetydighet som inte helt vill sluta i harmonisk upplösning.
Någon insmickrande operalyrik är det inte.
Markus Granqvists scenografi är en hypnotiskt snygg sammansmältning av traditionell symbolik och stiliserade landskap. Koncentriska cirklar öppnar sig genom kulisserna tills de når en digitalt animerad fond där de speglas av andra cirklar: nåjdtrumman, solen, månen och ringarna på vattnet.
Och själva musiken då? Någon insmickrande operalyrik är det inte. Scenerna börjar som repetitiva platåer, där kontraster träder in efter hand. Ur dessa besvärjande upprepningar föds en serie klingande riter som motsvarar det mytologiska temat. Från dirigentpulten utför Anna-Maria Helsing ett precisionsarbete med Byströms färg- och detaljrika texturer.
Den klangliga densiteten tar ibland plats på bekostnad av dramaturgisk tydlighet och direkt tilltal. Om man till detta lägger behovet av att följa textmaskinen så blir informationstätheten ibland svårhanterlig. Musiken uppnår inte (eftersträvar kanske inte) den omedelbara sinnlighet som präglar den verbala och visuella poesin.
Det gör mig tveksam till huruvida ”Jordens hjärta” gör skäl för etiketten ”familjeföreställning” – men att den är ett konstnärligt kraftprov och en kulturgärning råder det ingen tvekan om.
OPERA
JORDENS HJÄRTA (Eatnama váibmu)
Av Britta Byström (musik) och Rawdna Carita Eira (text)
Regi Elle Márjá Eira
Dirigent Anna-Maria Helsing/David Björkman
Scenografi och ljus Markus Granqvist
Kostym och mask Lena Lindgren
Dramaturg Katarina Aronsson
Översättning Anna Linden
Koreografi Joakim Stephenson
Medverkande Katarina Leoson, Jan Jakub Monowid, Klas Hedlund, Johanna Rudström, Jens Persson Hertzman och Minna Tägil
Barnkör ur Adolf Fredriks musikklasser, Damkör ur Kungliga Operans kör, Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operan
Speltid 1.15 t.
Visa mer
Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida.