Johanna Bernhardson är filmare och dessutom lärare i film på en av VGR:s folkhögskolor. Bild: José Lagunas Vargas
Filmaren Johanna Bernhardson har rönt stor framgång med dokumentären Bröderna Andersson – en film som tar avstamp i kraschade syskonrelationer. Som filmlärare på Göteborgs folkhögskola inspirerar hon unga filmare att hitta sina uttryck.
– Det är en mäktig uppgift att få vara med och forma Sveriges filmframtid, säger hon.
Berättelserna om syskonrelationer är få, säger Johanna Bernhardson. Att döma av reaktionerna hon fått på filmen Bröderna Andersson har hon förstått att syskonrelationer engagerar, och att kantstötta syskonband är minst lika vanliga som de där syskongemenskapen frodas.
En uppmaning verkar tittarna ha tagit till sig: Ta tag i dina relationer innan det är för sent!
– Det verkar som att vissa har vaknat till. Flera har berättat att de känner igen sig och sagt att “nu ska jag ringa min bror”. Det känns ju fantastiskt om det får den konsekvensen, säger Johanna Bernhardson.
Ofta den längsta relationen
I dokumentären låter hon fyra bröders livsöden och relation sinsemellan ta plats. Det handlar om hennes pappa Leif, besiktningsmannen, om Kjell, läraren och filmaren, om Roy – den världskände filmregissören. Och så Ronny, som levde hårt och dog till följd av missbruk för tolv år sedan.
Johanna Bernhardson tar själv plats i filmen. Det gör hon med stilla frågor och tröstlösa försök att återförena bröderna.
I filmens början har bröderna inte setts på tio år. Roy dricker för mycket och svarar inte i telefon. Leif är svårt sjuk i MS och Kjell insjuknar snart i cancer. De är inte ovänner, men när Johanna Bernhardsons farmor, som höll ihop familjen, dog ebbade relationen ut.
Johanna Bernhardson tycker att relationen mellan syskon är intressant ur flera aspekter.
– Den relationen är oftast den längsta man har. Det är en väldigt nära relation där man delar starka upplevelser som formar en. Det finns ingen annan som man känner så väl som sina syskon. Men den relationen kan också innehålla rivalitet och avundsjuka. Det gör den intressant.
Världsberömd regissör i familjen
Johanna Bernhardson växte upp i ett arbetarhem i Torslanda med en pappa som var besiktningsman och mamma som var förskollärare. Kultur och film hörde inte till vardagens samtalsämnen, ändå läste hon dramatik och teater och författade egna texter.
Att det fanns en världsberömd regissör i familjen var inte avgörande för hennes yrkesval, men Roy Andersson och hans filmer var ändå en viktig påminnelse om att den världen fanns inom räckhåll.
– Roy fanns alltid där som en spännande person under min uppväxt. Jag vet inte om hans filmer inspirerade mig, men det var inspirerande att han bodde i Stockholm, gjorde konstiga filmer och levde ett intressant liv. Antagligen hade jag ägnat mig åt att göra film ändå, men det gjorde att jag blev medveten om att den möjligheten fanns.
Praktikplats som dekormålare
I tjugoårsåldern fick Johanna Bernhardson praktikplats som dekormålare hos sin farbror i Studio 24 på Sibyllegatan i Stockholm. Efter succén med filmen En kärlekshistoria hade Roy Andersson gjort Giliap, som sågades av kritikerna.
Under tiden som Johanna Bernhardson praktiserade i Studio 24 fick hennes farbror loss pengar som finansierade filmen Sånger från andra våningen, och Johanna Bernhardson blev anställd som scenograf.
Hon säger att hon då inte förstod hur privilegierad hon var som fick arbeta med en produktion där varje scen fick ta den tid som krävdes. Men det var också ett högt arbetstempo med högt ställda förväntningar på alla inblandade.
– Vi brukade kalla det för Studio 24 timmar om dygnet. Det var intensivt. Vi byggde upp scener i studio, målade och rev om när Roy inte var nöjd. Han hade höga krav, säger Johanna Bernhardson och fortsätter:
– Jag förstår honom. Sånger från andra våningen var hans comeback efter tjugo år. Mycket stod på spel. Men det var också otroligt inspirerande att få vara med och skapa något så viktigt.
Johanna Bernhardson. Bild: José Lagunas Vargas
Lärare i dokumentärfilm
Numera är Göteborgs folkhögskola Johanna Bernhardsons arbetsplats sedan drygt tio år, vid sidan av det egna filmandet. Här är hon kursansvarig för filmproduktionsutbildningen och huvudlärare i dokumentärfilm, ett jobb hon tycker är meningsfullt.
– Det här är ett jättebra jobb som jag verkligen trivs med. Jag är väldigt stolt över att vara folkhögskollärare.
Eftersom filmutbildningen är av praktisk art – deltagarna får testa sig fram och lära sig av sina misstag – tycker hon att folkhögskolan är en form som lämpar sig bra.
”En mäktig uppgift”
Att lära ut film från ax till limpa ser hon som en svår uppgift, om inte omöjlig. För Johanna Bernhardson handlar lärarrollen i stället till stor del om att vara den som inspirerar och får deltagarna att våga, samt att visa dokumentärfilmens många möjligheter.
– Dokumentärfilm kan vara så mycket. Min roll är att visa “så här kan man också göra” och bidra till att deltagarna hittar sina egna styrkor och uttryckssätt och hjälpa dem att utveckla sina konstnärskap. Det är en mäktig uppgift att få vara med och forma Sveriges filmframtid.
”Inte tänka för mycket”
En sak tycker hon är viktig att förmedla:
– Att inte tänka för mycket! Ta kontakt med den du vill berätta om och börja filma. Det behöver inte vara stort. Trycker man inte på rec har man ingen film alls.
Själv har Johanna Bernhardson gjort ett tiotal dokumentärfilmer, och bland annat utforskat moderskapet, normalitet, minnen och psykisk sjukdom.
Grundtemat i filmerna är återkommande, och handlar om frågor som: Varför blev livet som det blev? Varför gjorde jag de här valen? Vad gör vi med våra liv?
Historier i varje familj
Just nu arbetar Johanna Bernhardson med ett projekt som hon gett namnet Timeline. Det är material med henne själv och hennes tre döttrar som hon filmat under 25 år, och som hon nu ska ställa samman.
För Johanna Bernhardson är det inte aktuellt att göra fiktion – det är det dokumentära berättandet som är hennes uttryck.
– Jag har aldrig förstått varför man ska hitta på historier. Det finns redan så många bra berättelser att berätta. I varenda familj finns det historier. Man behöver inte leta. Min familj är inte mer intressant än någon annans. Historierna finns överallt.
Text: Mathias Pernheim
Bilder: José Lagunas Vargas
E-post: vgrfokus@vgregion.se
Om allmänna handlingar – tänk på detta när du kontaktar VGRfokus
Västra Götalandsregionen är huvudman för sex folkhögskolor, varav Göteborgs folkhögskola är en.
Johanna Bernhardson
Ålder: 51.
Bor: Lägenhet i Kville på Hisingen i Göteborg.
Familj: Tre döttrar, dvärgpudeln Ronja.
Gör: Dokumentärfilmare och folkhögskollärare. Är kursansvarig för filmproduktionsutbildningen och huvudlärare i dokumentärfilm vid Göteborgs folkhögskola.
Bakgrund: Började filmkarriären 1996 med scenografin till regissören Roy Anderssons film Sånger från andra våningen. Sin första dokumentärfilm gjorde hon 2003 och har sedan dess gjort ett tiotal filmproduktioner med dokumentärt berättande. Har två masterexamen. En i filmscenografi från HDK 2003 och en i filmisk gestaltning från Akademin Valand Film 2016.
Aktuell: Både med terminsstart på folkhögskolan och med långfilmsdokumentären Bröderna Andersson som finns att streama på bland annat SVT Play. Hittills har filmen setts av cirka 500 000 tittare.