- Johan Bengtsson
- med dr, ST-läkare i psykiatri, Akademiska sjukhuset; institutionen för medicinska vetenskaper, Uppsala universitet
Christian Dahlström har med sin podcast »Sinnessjukt« byggt upp en plattform för några av den svenska psykiatrins mest framträdande röster. Inom ramen för den har han släppt dokumentären »Geniet«, där vi får berättelsen om Nobelpristagaren Arvid Carlsson. Dokumentären målar fint upp historiken kring Carlssons upptäckter med hjälp av flera röster som var med när det begav sig.
Annons
Första delen kretsar kring dopamin och hur Carlsson tar med sig kunskap från Bernard Brodies laboratorium i USA tillbaka till Lund. Dahlström skapar en spänning i monoaminernas kronologi, men berättelsen pyntas också med humoristiska inslag. Via intervjuerna får vi en bild av Carlsson som person, och den utvecklas i del 2 när vetenskapsjournalisten Karin Bojs tar oss med på söndagsmiddag hemma hos Carlssons.
Därefter följer vi med på lunch i Marstrand när läkemedelsföretaget Hässle börjar uppvakta Carlsson, som dock ratar alla förslag och tycker att det är sjukdomsmekanismer man ska satsa på. Exportsuccén Losec berörs kort, men det är mest fokus på serotoninet. Via imipramin och noradrenalin landar det första SSRI-preparatet på marknaden – Zelmid. Dahlström förmedlar Carlssons frustration över hur företaget Astra marknadsför preparatet för aggressivt. Zelmid dras in efter larm om kopplingar till Guillain–Barrés syndrom, och serotonin blir ett skällsord på Astra. Dock inte på Lilly, som börjat förstå potentialen och snart lanserar Prozac. Dahlström snuddar vid den mycket större frågan om de nya marknadsföringsstrategierna, som också handlade om att sälja in själva sjukdomen, inte molekylen. Han hänvisar till Ingrid Carlbergs bok »Pillret«, som verkligen borde vara obligatorisk litteratur för alla läkare.
Annons
I det tredje avsnittet återvänder vi till dopamin, men nu i relation till schizofreni. Konsensustanken kring schizofreni som en »skrämmande och tragisk« sjukdom som »gäckat« vetenskapen läggs fram som en självklarhet. Dopaminhypotesen förfäktas med sanningshävdande anspråk. Men tragiken i sammanhanget kan lika gärna ligga i vår samtids trångsynthet inför möjligheten att skapa meningsfulla liv för alla – oavsett tillstånd.
Avsnittet sällar sig till de många aktörer som har höga förväntningar på lovande fynd. »Mirakelmedicinen« OSU6162 höjs till skyarna på ett något historielöst sätt. Den är snillrikt namngiven som en »dopaminstabiliserare« – för vem vill inte ha sitt dopamin stabiliserat? Särskilt den enorma och ständigt attraktiva trötthets- och depressionsmarknaden verkar locka entusiasterna. Kanske, spekulerar Dahlström, kan molekylen »förändra världen för all framtid«. Berättelsen driver allt längre bort från Carlssons genialitet och börjar i stället kantas av förhoppningar och molekylhandel.
Carlsson hyllas genomgående för att ha kunnat skåda in i framtiden. Profetior blir emellertid alltid mer träffsäkra om de bedöms i efterhand. Och hade Carlsson verkligen varit nöjd med att se hur SSRI-molekylerna nu spridit sig till populationer som de inte alls var ämnade för? Det finns nämligen andra genier som vet hur man kan fånga upp lovande fynd och göra om dem till säljsuccéer. Att över en miljon svenskar i dag tar antidepressiva är inte i första hand en vetenskaplig framgång, utan en kommersiell.
Med en oväntad synkronicitet, fast i en annan del av »poddosfären«, släpper Cecilia Wemming serien »Lyckopillret«. Här hör vi i stället röster som förmodligen gärna hade sett att SSRI förblivit oupptäckt. Ord som »beroendeframkallande« och »abstinens« är nu helt oproblematiska. Ackompanjerad av psykiatern Åsa Nilsonne ger Wemming plats åt röster som sällan hörs inom sjukvården, men som hjälper varandra med nedtrappning på sociala medier. Vi får höra att utsättningen är »bland det tuffaste man kan vara med om som människa«, att sexlivet kan raderas permanent, att abstinenssymtom kan uppkomma åratal efter utsättningen och att man även kan bli sjukskriven för dem. En kvinna beräknas vara klar med sin nedtrappning år 2028.
Berättelserna som Wemming förmedlar upprör. Uppenbarligen finns det fortfarande läkare som inte tar lagens uppmuntran till patienters delaktighet i sin behandling på allvar. Wemmings kvinnor må vara utvalda fall – men de finns, och deras berättelser borde aldrig ha behövt berättas. De ska utgöra larmklockor, snarare än att bli avfärdade. Samtidigt väcker de många frågor om orsak och verkan när kausalitetsbegreppet utmanas av grupperingar där detta forskningens eviga bryderi inte utgör högsta prioritet. Det måste få finnas ett professionellt utrymme där orsakstolkningen av diverse symtom kan problematiseras utan att riskera ett allianshaveri med patienten. Ett sådant utrymme tenderar att krympa i grupper där bemötandet från vården kringgått det vi läkare får lära oss som höga värden under utbildningen: validering, lyssnande, att ta på allvar.
Att abrupt utsättning av SSRI kan ge utsättningssymtom har legat mitt framför ögonen på oss i decennier, men först nu börjat konkretiseras som accepterad kunskap. För alla som litar på sina patienter är det dessutom tydligt att utsättningen kan vara mycket svår. Risken är dock att den symtombild som målas upp också suger åt sig av det hemlösa lidandets förklaringstörst. Omfamnandet av ett sådant scenario tyngs ned av risken att låsa fast en stor grupp människor i onödiga bojor av symtom. Samtidigt är det inget annat än oanständigt hur dessa patienter tvingas lösa sin egen nedtrappning helt utan hjälp från sjukvården. Wemmings kvinnokör behöver en lika stark plattform som Dahlströms mäktiga män.
Att försöka lyssna på de två poddarna i takt ger inte direkt någon symfoni, och ur kakofonin kan man urskilja en konfliktzon som kommer att bränna i decennier framöver. Om över en miljon svenskar tar antidepressiva i onödan är det föremål för rannsakan, oavsett hur genial själva upptäckten var. Lyssna inte på poddarna var för sig, utan parallellt – trots den skorrande samklangen.