Efter Jan Guillous senaste utspel, där han i en bufflig krönika i Aftonbladet slår ner på Expressens journalist Inas Hamdan och nedlåtande kallar henne ”muslimjägare”, är det tid att belysa både Guillous och andra bittra västerländska herrars märkliga vurm för arabiska män.
Ibland ser jag för min inre syn det gamla tidningsurklippet från 1970-talet med en ung Jan Guillou. Ovanför rubriken ”Jag var förste svensken i palestinska gerillan” lyser hans 25-åriga polisongprydda ansikte. Enligt ingressen har den unge Guillou genom hemliga kontakter i en månad fått leva i ”gränsbergen” tillsammans med palestinska gerillan, varit utrustad med en svensk k-pist och fått vara med att planera anfall mot israelska posteringar.
Hans mun är halvöppen, läpparna fylliga och tungan lite läckert framskjuten mot framtänderna. Ögonen låser betraktaren, på samma gång beslöjade och uppfordrande. Mot kinden höjer han en splittrad del av en raket. Guillou är upphetsad, aldrig har han känt sig mer levande än när den här bilden togs.
Klipp från tidskriften Lektyr 1969.
Jag misstänker att Guillou under resten av sitt liv har jagat känsla han upplevde den där månaden. Han fick vara med när starka, svartmuskiga män på arabiska planerade att döda judar. Han fick bära k-pist och ibland plocka upp sprängda raketer och hålla dem mot kinden medan heta gerillamän lånade hans kamera – hans andra vapen – och förevigade ögonblicket.
När unga bortkomna män, som har stått utanför all gemenskap, plötsligt får vara med, kan starka krafter sättas i omlopp. Jan Guillou fick vara med dessa arabiska vildar, de bjöd in honom i sin värld, och hela livet har han tacksamt återgäldat denna gemenskap.
Säger någon det minsta dumma om arabiska män – som Inas Hamdan när hon avslöjar hur de under palestinademonstrationer skriker om kärlek och fred på svenska men om väpnad kamp och judemord på arabiska, eller som Sofie Löwenmark på Doku när hon avslöjar kopplingar till terrororganisationer – då drar Guillou sin lans. Ingen ska få vara dum mot hans kompisar!
Liksom kvinnosidan har sina tjej-Hitlers, alltså kvinnor som vibrerar av antisemitism samtidigt som de blir förnärmade om man sakligt påpekar att de inte ägnar sig åt att rädda världen utan åt judehat, så finns det en liknande trend på manssidan.
Under de två senaste åren har dessa män dykt upp i demonstrationstågen med palestinasjalen draperad över axlarna, spensliga och ljushyllta, och så den där simmiga blicken. De uttalar arabiska ord med arabiskt uttal, initierat. Häämäääs. Hizz-ballah.
Ett exempel på den här sortens hanrej är Andreas Malm, den omhuldade miljömuppen som iförd muslimsk mössa stöder både Hamas och Hizbollah. Eller Cecilia Uddéns knappt avnavlade son som spricker av stolthet för att mamma har lärt honom lite arabiska, så att han nu får frottera sig med de tuffa killarna.