av HEINZ WERNER WESSLER

Resultatet av den senaste världsklimatkonferensen är återigen nedslående. Trots en förlängning på mer än 19 timmar lyckades världsklimatkonferensen COP 30 i Belém (Brasilien) inte enas om en bindande plan för att avveckla de fossila energikällorna olja, kol och gas. De cirka 200 länderna kom endast överens om ett frivilligt initiativ för att påskynda ländernas klimatinsatser. I sitt budskap via kardinal Parolin vädjade påven Leo XIV till deltagarna: ”Om du vill odla fred, ta hand om skapelsen.” Huruvida denna vädjan haft någon effekt är tveksamt.

Ännu vid konferensens öppnande hade president Luiz Inácio Lula da Silva förklarat att det behövs färdplaner som gör det möjligt för mänskligheten att övervinna sitt beroende av fossila bränslen samt att stoppa och vända avskogningen. Därmed väckte han stora förväntningar hos många av toppmötets deltagare.

Beslut fattades om att rika länder ska öka sina klimathjälpsinsatser till fattigare länder betydligt, för att hjälpa dem anpassa sig till följderna av den globala uppvärmningen. Konkret talas det om en tredubbling fram till 2035. Men hur detta konkret ska genomföras och var pengarna i slutändan ska komma ifrån förblir oklart.

Vad värdlandet Brasilien kan visa upp är en ny fond för skydd av regnskogen. Länder som bevarar sina skogar ska enligt den nya modellen belönas. Omvänt ska de betala böter för varje hektar skog som förstörs.

Heliga stolen var representerad vid klimatkonferensen av en högnivådelegation, vilket motsvarar den fortsatt höga betydelse som katolska kyrkan tillskriver klimatengagemanget. Delegationen, ledd av kardinalstatssekreteraren Pietro Parolin, bestod av omkring tio personer från Vatikanens olika institutioner såsom statssekretariatet, Dikasteriet för främjande av fullödig mänsklig utveckling och andra kyrkliga råd. I centrum för Vatikanens engagemang stod klimatdebattens etiska dimension: klimatförändringen är inte bara ett tekniskt problem utan framför allt en moralisk fråga. Förnekandet av klimatförändringarna, som på senare år åter blivit stark, är ur denna synvinkel inte bara beklagligt utan uttrycker också ett moraliskt underskott.

Oljerikena hindrade med sitt motstånd mer ambitiösa beslut. I slutdokumentet nämns inte ens fossila energikällor; inte heller olja, kol och gas omnämns uttryckligen. I stället dominerar termen ”växthusgaser” – men vad som därmed avses lämnas oklart.

Ett brett förbund av omkring 80 länder hade verkat för en färdplan för utfasning av kol, olja och gas, men lyckades inte få gehör. Redan vid klimatkonferensen i Dubai för två år sedan hade världssamfundet beslutat att överge dessa fossila bränslen – men när och hur detta ska ske preciserades, till många deltagares besvikelse, inte i Belém.

Kardinal Parolin framhöll dessutom behovet av en ny kulturell modell som etablerar en ”omsorgens kultur” i stället för ett slit-och-släng-samhälle. Lika viktigt är en global finansarkitektur som hjälper särskilt utsatta stater och missgynnade samhällen att hantera klimatkrisen. Även biskopskonferenserna i Afrika, Asien och Latinamerika samt olika katolska organisationer uppmanade inför COP 30 till ekologisk omvändelse. Det är tydligt att påven Leo fortsätter Franciskus linje i klimatfrågan. Mer än någonsin har klimatskydd blivit ett centralt tema inom den katolska kyrkan.

Samtidigt minskar betydelsen av frågan i världspolitiken. USA:s regering har helt övergått till klimatförnekarnas läger och dragit sig ur Parisavtalet som slöts för tio år sedan. EU:s planer för utfasning av fossil energi tycks ha dragits tillbaka. Krigen i Ukraina och Gaza upptar en stor del av den mediala uppmärksamheten på bekostnad av klimatfrågorna; ekonomisk tillväxt får mindre utrymme på regeringarnas agendor. Samtidigt växer dock andelen förnybar energi i världens elproduktion snabbt. Solenergi och vindkraft lönar sig även ekonomiskt.

Trots detta bromsas den gröna omställningen av näringslivet, som de stora industriländerna (inklusive Kina) och EU inledde för tio år sedan, och delvis rullas den tillbaka. Världskyrkan ser denna utveckling kritiskt och kräver ambitiösa klimatmål som inte gör de fattiga fattigare och de rika rikare.

Heinz Werner Wessler 2025-11-25

Detta är en opinionstext.