Publicerad 26 nov 2025 kl 09.05Uppdaterad kl 09.20

En ny julfilm utan krusiduller?

Hittills är ”Jingle bell heist” bäst i år. 

Connor Swindells och Olivia Holt i Netflix ”Jingle bell heist”.

Foto: Rob Baker Ashton / Netflix

Öppna bild i helskärm”JINGLE BELL HEIST”

Manus: Abby McDonald, Amy Reed. 

Regi: Michael Fimognari. 

Med: Olivia Holt, Connor Swindells, Lucy Punch, Peter Serafinowicz, Poppy Drayton, Michael Salami med flera. 

Premiär: 26 december på Netflix. 

Visa mer

Det krånglas alldeles för mycket eller alldeles för lite med nya julfilmer. 

Antingen är de platta eller så är de överviktiga som följd av onödigt fett glitter. Mellantinget – du vet, så som man bör känna efter en välsmakande jullunch – existerar knappt.  

”Jingle bell heist” däremot, det är en romantisk komedi som har lagom mycket heist- och julfilm i sig. 

Fakta är att det här är årets hittills bästa nya julfilm. Räknar man bort Netflix animerade julfilmer- och serier är detta streamingtjänstens starkaste original i genren. 

Längden är en anledning. Här finns bara nödvändiga minuter, inget överflöd. 

På det är ”Jingle bell heist” aldrig sockersöt utan strösslar med det juliga och romantiska när situationerna så kräver. 

Manuset, regin och skådespeleriet har en återhållsamhet som aldrig blir tråkig, något som är gynnsamt för handlingen och därmed för tittaren. 

”Jingle bell heist” har premiär 26 november på Netflix.

Foto: Rob Baker Ashton / Netflix

Öppna bild i helskärm

Olivia Holt spelar Sophia Martin. Hon har flyttat från Philadelphia till London för att ta hand om sin cancersjuka mor. Räkningarna blir fler och fler. Jobben på en pub och ett flott varuhus räcker inte till. 

Sophia börjar därför med småstölder, framför allt riktade mot varuhuschefen. Påkommen blir hon av Nick O’Connor, tidigare säkerhetskonsult och tekniskt kunnig. 

Han behöver också pengar. 

Ju närmare juldagarna handlingen kommer, desto skarpare blir Sophias och Nicks plan på en större kupp som kan lösa bådas problem.  

Härligt är att vägen fram till och själva kuppen är handlingens fokus. Det gör att ett uppenbart ”will they or won’t they”-tänk kryper på i stället för att kastas i tittarens ansikte. 

Känslan är att rollfigurerna upptäcker vad som är på väg att hända i samma takt som tittaren gör det. 

Lika skönt som det är, lika störande är att skådespelaren Peter Serafinowicz knappt utnyttjas. Hade så skett hade filmen med stor sannolikhet var än mer av en fröjd.