Publicerad 26 nov 2025 kl 13.39Uppdaterad kl 13.44

På senare tid har Jan Guillou kritiserat flera kvinnliga journalister.

Nalin Baksi kan inte längre blunda för sexismen.

Jan Guillou fortsätter med sina fräna angrepp mot kvinnor, skriver Nalin Baksi.

Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Öppna bild i helskärm

Nalin Baksi är psykiatrisjuksköterska och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

KULTURDEBATT. Det är både sorgligt, gubbigt och ignorant att Jan Guillou fortsätter på en linje av återkommande fräna angrepp mot kvinnor. Den senaste tiden har han riktat sin kritik mot Expressen-journalisten Inas Hamdan, både för hennes avslöjande om en misstänkt terrorfinansiär som lever lyxliv i Sverige och för de utmärkelser hon fått för sitt arbete. Det börjar bli svårt att tolka kritiken som något annat än ett mönster där Guillou medvetet återkommer till samma måltavla. Det är rimligt att fråga sig vad som ligger bakom denna fixering.

Inas Hamdan är en ung journalist med både integritet och stort mod. Hon skildrade Al Jazeeras felaktiga bild av bland annat den svenska socialtjänsten, vilket gav henne Stora journalistpriset. Förra året hörde jag henne tala på Kulturhuset där hon framstod som klok, begåvad och professionell. Jag kände både stolthet och beundran inför hennes mod att belysa exempelvis antisemitism som förekommer vid vissa palestinska demonstrationer. 

Ändå är det denna skärpta journalist som Guillou väljer att avfärda och förminska som ”muslimjägare”. Och det är inte bara hon, även Sofie Löwenmark på Doku – samt kolumnist på Expressens ledarsida – som mycket skickligt granskar islamismen i Sverige har fått sig slängar av sleven av Guillou. Då har han gått så långt som att beskriva henne som en nyttig idiot som skriver på uppdrag av Säpo.

Han nämnde inte mitt namn, men alla förstod vem han syftade på.

Även jag har blivit utsatt för Guillous nedsättande formuleringar. När jag satt i riksdagen i mitten av 1990-talet och arbetade som sakkunnig åt integrationsministern Leif ”Blomman” Blomberg, deltog ministern i en debatt om rasism med Guillou i Örebro. Efteråt skrev Guillou i en krönika i Aftonbladet att ministern kom i sällskap med ”en husneger” (Aftonbladet 6/5-1996). Han nämnde inte mitt namn, men alla förstod vem han syftade på.

Men det som gjorde mig både besviken och upprörd var Jan Guillous agerande efter mordet på Fadime Sahindal. I tidningen Journalisten den 19 februari 2002 hävdade han att uppmärksamheten kring mordet främst handlade om USA:s och deras allierades behov av att demonisera islam efter den 11 september. Därmed gav han argument åt dem som ville tona ned hedersrelaterat våld.

För det första var varken Fadime själv eller hennes familj religiös. För det andra har inte hedersmord med islam att göra.

Det första hedersmordet i Sverige skedde 1994, när en kristen palestinier dödade sin 18-åriga dotter för att hon träffat en muslimsk man och därför vägrade att gifta sig med den kristne palestinier fadern hade utsett till make åt henne. För det tredje verkade Jan Guillou ha missat att invandrarflickors utsatthet hade diskuterats i flera år. Jag undrar om Guillou befann sig i landet när 15-åriga Sara mördades i Umeå 1996, eller när Pela Atroshis farbröder dömdes till livstid för mordet på henne – båda fall som väckte stor medial uppmärksamhet trots att deras livsöden inte var kända innan de dödades. Fadimes fall blev större eftersom hon själv hade trätt fram och berättat om sin kamp för ett självständigt liv.

Annons

Men i dag frågar jag mig om det verkligen var kurderna han försvarade – eller enskilda män.

Även om Jan Guillou år 2002 negligerade problemen förstod han detta 1997. I en artikel i Aftonbladet (1/8-1997) uttrycker han sig i klartext om hedersmorden. Han skriver där om Irak: ”På grund av denna tradition stipulerade lagarna milda straff för sådana hedersmord, 3-4 års fängelse”. Men efter den 11:e september hade Jan Guillou en ”viktigare” strid att föra mot USA-imperialismen. De unga invandrarkvinnornas problem var inte längre värda att tala om.

Guillou har gjort mycket för att försvara kurderna efter mordet på Olof Palme. Jag minns hur lättad jag blev när han kritiserade Hans Holmérs jakt på oss. Men i dag frågar jag mig om det verkligen var kurderna han försvarade – eller enskilda män. Flera kurdiska män satt i kommunarrest efter mordet, och Guillou arbetade intensivt för att de skulle slippa den behandlingen.

Jag har länge funderat över vad som driver honom. När han använder hela arsenalen av härskartekniker för att förminska, förlöjliga och ge Inas Hamdan nedsättande epitet för hennes utmärkta journalistik kan jag inte längre blunda för att hans agerande präglas av sexism, ignorans och djup okunskap.

Nalin Baksi är psykiatrisjuksköterska och medarbetare på Expressens kultursida.