Publicerad 27 nov 2025 kl 05.00

Kända och mindre kända porträtt hänger intill varandra i vinterns utställning på Nationalmuseum. 

Hanna Brager påminns om alla de historier och människor som bara behöver bli sedda.

Carl XVI Gustaf fotograferad av Bruno Ehrs 2002.

Foto: Bruno Ehrs / Nationalmuseum

Öppna bild i helskärm

”Damen med slöjan” av Alexander Roslin från 1768.

Foto: Nationalmuseum 2004

Öppna bild i helskärm

Hanna Brager är skribent.

Foto: Lamia Karić

Öppna bild i helskärm

RECENSION. ”Porträtt!” på Nationalmuseum samlar drygt hundra porträtt ur statens porträttsamling och museets samlingar. Ett brokigt urval där ”Damen i slöjan” hänger ett par meter från Max Martin. Så speglas samtidens vidgade porträttkultur: Alla kan bli avbildade, alla har rätt att synas. Det understryks av den lilla qr-kodstationen där besökare kan rösta på vem som borde porträtteras härnäst. ”Vem vill du se?”

Det finns något paradoxalt i hur utställningen nästan tycks ursäkta sin egen existens. Vi förses snabbt med tolkningsramar som ska förekomma eventuell kritik av vem som får synas och vem som bestämmer det. Som om porträttraditionen nu måste problematiseras för att vara legitim.

Marcus Wallenberg och Jacob Wallenberg porträtterade av David Tägtström 1965.

Foto: Cecilia Heisser / Nationalmuseum

Öppna bild i helskärm

Hemmafin. Sune Jonssons fotografi av den pensionerade skomakaren Per Albin Söderström, 1962.

Foto: Sune Jonsson / Nationalmuseum

Öppna bild i helskärm

Historiskt har porträttmåleriet varit ett arbete i maktens tjänst. Hur mycket man än försöker demokratisera urvalet framträder en hierarki. Det är främst de mäktiga och kända som pryder väggarna. Wallenbergporträttet av David Tägtström är ett tydligt exempel. Två bröder står i mörka kostymer med kontrollerade, uppfordrande uttryck. Porträttet ska inge respekt, fungera som en visuell garanti för dynastins kontinuitet. Här finns ingen distans, ingen mänsklig spricka. Det är maktens språk innan ironin och värmen.

Så lös och ledig. Makten har blivit mänsklig.

I dag är tonen en annan. Bruno Ehrs fotografi av Carl XVI Gustaf var tidigare ett av mina favoritporträtt. Kungen halvligger blundande på en trappavsats vid Strömmen medan en svan glider förbi. Så lös och ledig. Makten har blivit mänsklig. Eller? I museisalens ljus ser jag något annat. Jag tänker på hur många gånger jag själv försökt se snygg men lagom obrydd ut på en selfie. Den naturliga bilden kräver alltid flest tagningar. Det informella har blivit ännu ett maktspråk, delat i influencers ”ofixade” vardagsbilder och politikers rufsiga selfies ute på fältet.

Precis när jag undrar om vi överhuvudtaget vågar se eller ens visa något utan att först regissera eller förställa, hamnar jag framför Sune Jonssons lilla fotografi av Per Albin Söderström. Den pensionerade skomakaren har klätt sig ”hemmafin”. På väggen bakom honom hänger en bibelvers, ett bröllopsfoto och en klätterväxt. Här skildras inte makt utan mänsklig närvaro. Porträttet försöker inte övertyga betraktaren, det vittnar. Jag dröjer kvar hos Söderström. Hans rum är litet men oändligt. Där maktens och elitens porträtt försäkrar sig om eftervärlden, tillåter detta porträtt den porträtterade att bara få finnas.

På vägen hem tänker jag inte längre på vem som får synas, utan på vår mänskliga förmåga att se. Kanske är det just det ”Porträtt!” ska påminna om. Att bakom varje porträtt, stort som smått, finns en historia och en människa som inte behöver representera något, utan bara få bli sedd.

KONST

PORTRÄTT!

Nationalmuseum, Stockholm

Till 15/3 2026

Visa mer

Av Hanna Brager

Hanna Brager är skribent.