Publicerad 20 aug 2025 kl 06.00

Marabouparken visar Johanna Gustafsson Fürsts abstrakta träskulpturer.  

Jesper Strömbäck Eklund undrar varför det är så få besökare där.

Ensam i konsthallen. Marabouparken visar Johanna Gustafsson Fürsts skulpturer. ”Lögnsprångaren” och ”Laleín”, 2023.

Foto: Sara Appelgren

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

RECENSION. Sensommarkylan ligger i luften utanför Marabouparken. En av alla dessa små konsthallar i en medelstor europeisk stad som ingen orkar besöka en lördag i augusti. Människorna är någon annanstans, på måndag är semestern slut. Därför står jag helt ensam i den svenska konstnären och professorn Johanna Gustafsson Fürsts nya utställning och det känns ödesmättat. 

Varför vill ingen se det här? 

Var är alla? 

Jag passar på att göra det mest förbjudna: smeka några av de imposanta träskulpturerna. Jag tar på dem, många gånger, överallt. Det här är ju konstverk som längtar efter fysisk kontakt med händer. Man ser hur Fürst har arbetat med de olika träslagen och jag vill känna samma ytskikt svara mot min hud. Slipad, svarvad, hackad, borrad, borstad. Skrovlig, len, stickig, kall. 

Installationsbild från Johanna Gustafsson Fürsts ”Everyone in their storm, all of us in this weather” på Marabouparken.

Foto: Sara Appelgren

Fürsts abstrakta träskulpturer varierar i storlek, från ett par decimeter till över två och en halv meter. Färgskalan är ljus. De flesta har någon form av riktning ut i rummet, som om de sträcker sig mot något med en svepande gest. Enstaka ligger stumt på marken och väntar. 

Den centralt placerade ”Laleín” liknar en nedstörtad ängel. Bär de alla på ett innehåll av avancerade associationskedjor som väver samman politik, motstånd, historia, språk? Om man vill. Själv är jag trött på korvstoppning. Inte för att Fürsts idéer är ointressanta utan för att de skulle kunna appliceras på lite vad som helst numera. Det är för öppet och har hörts för många gånger. En stor maskin av koncept bär upp dessa skulpturer, men mest givande är de som konkret materia. Här och nu: trä, brons, MDF.

Någons pretentiösa brorsa hade kunnat göra det här verket och det säger mig absolut ingenting.

Därför har jag svårare för de mer konceptuellt hållna utsvävningarna. Verket ”Everyone in their storm, all of us in this weather” har gett utställningen dess titel. Det är ett massproducerat skyltskåp i affischstorlek med aluminiumram som har proppats lagom fullt med orange varningstejp, plastnät och magneter. Ett poetiskt assemblage med subtila detaljer. Men slarvet, virrvarret, är inget mer än vackert. Någons pretentiösa brorsa hade kunnat göra det här verket och det säger mig absolut ingenting. Elegant meningslöshet är väl egentligen bara nihilism?

Humorn och våldet är Fürsts mest intressanta grepp i den här utställningen. De träskulpturer som förts samman med inredning – en barstol, underreden till boxningsutrustning, lamphållare – har en komisk precision som lätt landar fel i konstsammanhang. Här blir det i stället befriande, fördjupande. De instuckna knivbladen som brutits av i verken ”Hullingkomma” och ”Punkt” är djupt oroande när man får syn på dem. Vilket och vems våld? Mot vad? Vem skrattar? 

Möjligheter hopar sig och svaren svävar. Det tycks vara poängen med Fürsts utställning. Priset för att vara så här arbiträr? Kanske en konsthall utan besökare.

KONST

JOHANNA GUSTAFSSON FÜRST

Everyone in their storm, all of us in this weather

Marabouparken, Stockholm

Till 5/10

Visa mer

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.