Replik på Linda Jernecks krönika: ”För Frida Stranne är Ukraina bara en kuliss” 

Linda Jerneck (Expressen 25/11) illustrerar med sin ledartext hela min poäng. När jag pekar på en strukturell problematik, hur medier i krigstider tenderar att bli okritiska förmedlare av maktens narrativ, svarar hon inte med sakargument. Hon svarar med att recensera min person.

Att avfärda en analys av debattklimatet som ”självömkan” är en klassisk härskarteknik. Hon förminskar en akademisk ståndpunkt till en privat känslosallad. Men det bekräftar hon exakt det jag skrev: När förmågan att diskutera sakfrågan är svag, förskjuts fokus från innehåll till avsändarens person.

Jerneck efterlyser hävdar att jag reducerar Ukraina till en kuliss och undrar vilka ”krafter” jag syftar på driver på kriget. Låt oss vara tydliga.

Att analysera kriget utifrån en ledande teoretisk skolbildning (realism) innebär att man studerar hur stormakter agerar utifrån intressen, inte moral. Att påpeka att Ukraina hamnat i ett skruvstäd mellan rysk imperialism och västlig expansionsvilja är inte att frånta Ukraina dess agens. Det är att erkänna de brutala ramar inom vilka denna agens verkar.

När Jerneck kallar detta ”konspiratoriskt” avslöjar hon en kunskapslucka. Det är ingen konspiration att USA:s försvarsminister Lloyd Austin uttryckligen sa att målet var att ”försvaga Ryssland”. Det är ingen konspiration att västliga ledare, inklusive Boris Johnson, avrådde från tidiga förhandlingar med förhoppningen om att Ukraina skulle segra. Det är heller ingen konspiration att amerikanska strategiska intressen gynnas av att Europa klipper banden med Ryssland medan USA självt fokuserar om mot Kina.

Att kalla detta för en ”kuliss” är att ducka inför den tragiska verkligheten: Ukraina blöder för att upprätthålla en geopolitisk ordning som väst inte längre har resurser eller politisk enighet att garantera och att ukrainska liv offras i den ambitionen. Att påpeka detta är inte att ”gå Putins ärenden”. Det är att nyktert analysera styrkeförhållanden.

Jerneck menar vidare att jag inte är tystad eftersom jag syns i tidningen och då och då dyker upp i TV. 

Verkligheten i nyhetsrapporteringen, i Public service, men också de övriga etablerade medierna, är att den akademiska analysen gradvis ersatts av militär expertis och att de forskare som bjuds in i det ständiga flödet alla ingår i samma paradigm. 

Till att börja med är Försvarsmakten inte en neutral analysinstans, utan en myndighet med uppdrag att försvara svenska intressen. När militärens perspektiv tillåts dominera nyhetsflödet militariseras det offentliga samtalet, och krigets operativa logik tränger undan de bredare säkerhetspolitiska perspektiven. När de personer som bryter mot det narrativ som skapas utsätts för personangrepp inrättas snabbt ett effektivt system av självcencur. Och att i undantagsfall bjudas in till en tv-studio för att där presenteras som en avvikelse mot en konstruerad konsensus och då fungera som en moralisk slagpåse, är inte ett fritt samtal. Det är ett disciplinerat sken-samtal. 

Annons

Vi står nu inför ett scenario där Ukraina riskerar omfattande förluster och där USA:s stöd vacklar. De scenarioanalyser jag presenterat i några debattinlägg och jag och Trita Parsi skrev om i vår bok Illusionen om den amerikanska freden, som då avfärdades, har i dag materialiserats på marken.

Att fortsätta ropa om ’självömkan’, när en forskare varnar för konsekvenserna av enögdhet, är inte bara intellektuellt ohederligt. Det är ett svek mot de ukrainare som nu betalar priset för att västvärldens debattörer prioriterade sina egna känslor framför geopolitisk realism. Det blir särskilt cyniskt i ljuset av att en majoritet av ukrainarna, enligt Gallups senaste mätning, själva vill se en förhandlingslösning. Att svenska ledarsidor fortsätter kräva ”total seger”, när befolkningen som lever under bomberna börjar söka en väg ut, är inte solidaritet eller att ge ukrainarna agens. Det är moralisk arrogans.

Låt oss reda ut rollerna. Jag är forskare med uppdrag att analysera världen som den är, inte som vi önskar att den vore. Linda Jerneck är ledarskribent med uppdrag att paketera känslor och driva opinion.

Linda Jerneck har tidigare avfärdat min analys som ’USA-hat’ för att misskreditera mig. ’Hat’ är en känsla. I säkerhetspolitiken existerar inte hat och kärlek, bara intressen, resurser och geografi. När hon upprepat reducerar strukturell analys av stormaktsspel på detta sätt, bekräftar hon att hon inte har särskilt goda kunskaper om geopolitiken utan föredrar att kliva upp på den moraliska scenen där känslorna ska flöda.

Att reducera systemkritik till ’självömkan’ är ett intellektuellt fattigdomsbevis. Jag förstår att det skaver, då min analys blottlägger mekanismerna i den opinionsbildning Linda Jerneck själv är en del av och som drivit på för att ukrainarna ska offra sina liv i vårt ställe. 

När åsiktsproduktion förväxlas med analys blir resultatet att vi underskattar risker och överskattar vår egen förmåga. Jag respekterar Linda Jernecks vilja att Ryssland kapitulerar och att USA förblir en orubblig garant för Europas säkerhet. Men som forskare har jag inte lyxen att leva på önskningar. Men inte heller svenska folket har råd att låta vår säkerhet baseras på önsketänkande.

Vi måste navigera efter terrängen som den faktiskt ser ut, inte efter en karta ritad av känslomässiga förhoppningar. Och det vore smakfullt om debatten kunde utgå ifrån att det är allas önskan att skapa bästa förutsättningar för en säkerhetsarkitektur i Europa som inte tar död på oss alla. 

Frida Stranne

Docent i freds- och utvecklingsforskning

Annons

Linda Jerneck i slutreplik:

Äntligen! Efter tre och ett halvt år svarar Frida Stranne på min fråga om vad hon syftade på när hon skrev ”olika intressen som driver på konflikten” och ”olika krafter som kan vara i rörelse i Ukraina”. 

Om det nu var Boris Johnson som var i rörelse, varför inte skriva det från början? Diskussionen blir bättre om man är tydlig med vad man menar.

Jag har varit kritisk mot att Ukrainas synpunkter är helt frånvarande i Strannes texter. Därför är det glädjande att hon nu skriver att Ukraina har agens. Men säg den glädje som varar – för sedan är det slut på det ukrainska perspektivet, förutom när ukrainska folkets åsikt i en mätning råkar linjera med Strannes.

Ukrainska liv ”offras” inte för ”att upprätthålla en geopolitisk ordning som väst inte längre har resurser eller politisk enighet att garantera”. Det är en absurd anklagelse, som gör Ukraina till något slags viljelöst rö i vinden, och skymmer att ansvaret för vartenda spillt ukrainskt liv ligger hos Ryssland.

Ukrainska män och kvinnor slåss för sin frihet och självständighet som nation, för sina demokratiska rättigheter och för att slippa inordnas i det Putin kallar för Russkij Mir, den ryska världen. De vet vad en rysk ockupation skulle innebära, både för landet och för dem själva. Att inte längre få tala sitt språk, att se sina barn skickas på militära träningsläger via skolan, att inte längre kunna uttrycka sin åsikt utan rädsla för repressalier.

Det är därför jag och Expressens ledarsida är tydliga med att fredssamtal inte kan ske över huvudet på Ukraina. Vi, som i Sverige och Europa, måste fortsätta att stödja Ukraina så länge de ber oss. När Kiev vill förhandla om fred ska vi stötta dem i det. Men vi ska inte pressa dem att godta villkor som det ukrainska folket förkastar.

Det är den hållningen som enligt Frida Strannes mening gör mig till en del av krigsapparaten.

Frida Strannes senaste tes – att svenska medier har gjort sig till ett verktyg för makten – bekräftas varje gång hon själv inte bjuds in. Och när hon får delta på bästa sändningstid, men inte är nöjd med hur debatten gick, kallar hon det för ”ett disciplinerat sken-samtal” – som också tas som bevis för hennes tes. 

Sådana icke-falsifierbara teorier skulle ge underkänt på B-uppsatsen. 

Slutligen, om Frida Stranne vill undvika att uppfattas som självömkande kunde hon använda något enda exempel på hur svenska medier skrivit om konflikten, som inte rör henne själv. 

Linda Jerneck

Biträdande politisk redaktör

Expressen