ESSÄ. Till att börja med: inte ett ont ord om Mia Engberg. Jag ser henne som en allierad. I hennes filmer ser man tydligt den lovvärda ambitionen att skapa någonting som känns som mästarnas verk.

Jag tänker på hennes Belleville-trilogi, ”Belleville baby” (2012), ”Lucky one” (2017) och ”Hypermoon” (2023). Filmerna gestaltar en självbiografisk berättelse om den unga kärleksrelationen med Vincent i Paris – hon bohemisk och medelklass, han kriminell och trasproletär – och hur livet sedan kom att utveckla sig för dem båda, genom fiktiva, såväl som dokumentära sidospår.

Trilogin är bra: bilderna besitter en filmisk intelligens, som får den anade betydelsen att hela tiden vidgas. Kameran går aldrig exakt dit vi tror att den ska gå. Den väver samman olika register, stämningar, betydelser.

Men dialogerna…

På papperet är det förstås intressant. Klassklyftan, det etiska dilemmat i att berätta om någon annans utsatthet, och så vidare. Men till skillnad från bilderna går texten gång på gång dit man förväntar sig. Hela tiden chockeras berättaren när hon ringer sina nattliga samtal till sitt ex: ”men vad jobbar du med så här sent?” Det ska understrykas att han är kriminell. Likaså blir utsattheten (som jag på inget sätt ifrågasätter) urkramad till sista droppen:

”Efter åtta år i fängelse hade jag ingenting kvar [sorgligt tonfall]… bara ett telefonnummer till maffian.”

Ingenting lämnas åt fantasin (om uttrycket tillåts). Ingenting är tvetydigt. 

Varför låter språket så plumpt och blekt i våra munnar?

Frågan slår ner i mig desto hårdare eftersom Engbergs filmer ju är bra: vad har vi svenskar egentligen gjort för att förtjäna en så låg språklig intelligens?

Varför låter språket så plumpt och blekt i våra munnar?

Redan denna fråga, skulle man kunna säga, är plump. Stora, aggressiva ord: svenskar, intelligens. Dessutom en onödig attack på en regissör som är bra. Men frågan om kulturen blir i vår tid allt mer politiserad och det kanske finns en poäng i att använda ord från ”slagfältet”. 

Mia Engberg är regissör och har hyllats för sin Belleville-trilogi.

Foto: Eva Tedesjö/DN/TT

Öppna bild i helskärm

Med svenskar menar jag helt enkelt oss som talar: som gör filmer, skriver böcker, eller kulturartiklar. Med språklig intelligens menar jag oförmågan att sätta något annat på spel i berättelserna än det klara, förbestämda budskapet eller känslan; oförmågan eller oviljan att låta orden vara fysiskt kännbara, som kritan (eller naglarna) mot svarta tavlan.

Varför tillåts inte det språkliga berättandet göra något annat än en redan fastslagen poäng? 

Nu pratar jag inte längre om Mia Engberg utan om hela svenska folket. 

Varför ska vi övertygas oss om någonting vi redan vet?

Ett första tänkbart svar är att vi är barn av en kultur som kräver att alla ska förstå. Det bottnar i ett lovvärt demokratiskt ideal. Kulturen ska inte vara för fåtalet utan för många. Vårt samhälle ska vara ett folkhem. 

Annons

Samtidigt vi vet att idén om att vi en gång på sextiotalet faktiskt var ett folk, som enades av likhet är en myt (och det blir ännu tydligare, i vår tid, när det är högern som plötsligt förkunnar den). En berättelse kan inte ha en betydelse. Konsekvensen av att försöka förneka detta, genom entydiga berättelser, får bara som följd att den konstnärliga upplevelsen inskränker sig till det binära omdömet ”bra”, eller ”dåligt”. Vilket förstås inte enar, utan polariserar. (Om jag skulle gissa vad ett folkhem faktiskt är, är det förmodligen en plats där alla talar, där språken går in och ut ur varandra, utan gränser.)

Men vår lyhördhet för var som funkar slår över i sin motsats när vi själva ska tala.

Ett andra tänkbart svar är mer abstrakt, men delar rötter med det första. Som kulturell offentlighet är vi framför allt receptiva för status. Vi sneglar över rummet, och tyder andras blickar. Orden eller idéerna har egentligen inget egenvärde, utan är redskap. Först som omtalade blir de intressanta. Och de blir omtalade när de går att känna igen, och omvandla till mediala poänger, som kan betalas ut i offentlig glans.

Vi delar ut världens mest ansedda litteraturpris. Vi skriver låtarna som säljer bäst i USA. Vi kan, förmodligen, gå in i vilket rum som helst, och, utan att förstå mycket annat, få en intuitiv känsla för vilka statussymboler som är i bruk, det vill säga, vad som är vackert.

Mats Malm tillkännager Nobelpriset i litteratur.

Foto: PONTUS LUNDAHL/TT

Öppna bild i helskärm

Men vår lyhördhet för var som funkar slår över i sin motsats när vi själva ska tala. Vi berättar bara om det som man redan vet är intressant. Orden är alltid väl valda. Ingenting lämnas åt slumpen, och så renas vårt språk från den risk som mångtydighet innebär.

Ängsligheten, om detta kan definieras som en fixering vid ens plats i hierarkin (eller snarare: den krampaktiga oförmågan att bortse från den) är kanske inte bara en neuros, utan också den ett politiskt arv. Mer än ett halvt sekel av socialdemokrati har förmodligen tränat oss i förmågan att omedelbart urskilja vilka ord och symboler som har hög status. Det vill säga: den är resultatet av en lyckad (nödvändig) klasskamp.

Vår förmåga att urskilja vad som är bra kanske därför kan förstås som en intuitiv klassmedvetenhet, som lösgjorts från sitt politiska ursprung. Det sociala skärskådandet övertas av kapitalets logik, och konstnärligt värde blir till kulturellt kapital. Vi tar inga risker utan investerar i det som ger god avkastning.

Det som gör Mia Engström, och med största sannolikhet även mig, språkligt ointelligent, är förmodligen denna vilja att skriva som mästarna. Vi skriver för att vi vill vara Duras, eller Chris Marker. Vi vet vad som är bra (vad som är bra i andras blickar), och kommer därför inte att gå till andra platser än de vi känner till. Inget gamblande, utan investeringar i ord och berättelser så som vi känner igen dem. Vi rör oss i allt snävare mönster och till slut talar vi med röster (som de gör i våra litteraturprogram på radion) vända till barn. 

Är vi då, för evigt dömda, av vår goda smak, att tala med ”stelopererade käkar”? 

Den kulturella smakfullheten slår ju över i sin motsats: i en stel och ilsken känsla av långtråkighet… Men kanske är det härifrån, från den aggressiva tristessen, vi skulle kunna börja tala. Vore inte detta, snarare än allt detta som vi redan vet är bra, en möjlig utgångspunkt för våra filmer och böcker och artiklar…?

Note to self i alla fall: bli smaklös.

Av Johan Espersson

Johan Espersson är författare.