Victor Malm

Publicerad 30 nov 2025 kl 05.00Uppdaterad kl 05.15

En ny bok totalsågar de första 25 åren på 2000-talet.

Victor Malm menar dock att saker, äntligen, börjar bli bra.

Restaurangkritikern Anton Ego i ”Råttatouille” är en förebildlig snobb.

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärmVictor Malm

KULTURKRÖNIKA. Den stora trenden i medierna är personalisering. Tusen år efter Netflix och Spotify har tidningarna börjat skräddarsy – algoritmisera – sitt material efter individuella användare. Alltså dig. Klickar du på många recensioner visar apparna fler. Klickar du på nyheter om kriget i Ukraina får du fler. Tanken är att man likt Netflix och Spotify ska bli mer framgångsrika så.

Visst låter det tråkigt?

Så dött att man vill dö.

Den intellektuella trenden går dock åt andra hållet, och med lite tur kommer den snart att nå också denna jämmerdal i norra Europa. I veckan kunde man i New York Times läsa ett reportage om collegeradio – den kulturella institution som skapade band som REM och The Replacements, i förlängningen Nirvana – och hur den, mot alla odds, har fortsatt att vara en formande plats för unga musikintresserade, levande men osynlig bredvid de stora plattformarna. Det intressanta är att denna plats plötsligt är intressant. Att en musikradiokanal framställs som något annat än Ulrica Hydman Valliens Kosta Boda-glas från 1990-talet. Som ett ideal.

Ekonomisk framgång blev svår att skilja från konstnärligt geni. Kändisskvaller och politik blev dygnet runt-underhållning och motkulturerna försvann.

Förändringen har pågått tyst ett tag, men först nu börjar tecknen hopa sig. Det finns inte längre någon klok som firar infrastrukturen som tog över kulturen på 2010-talet, och som i början var kul som hundra julklappar under granen. Ingen är glad i den stora tillgängligheten, de personaliserade flödenas oändliga upprepning av en långsamt stelnande smak. Nu längtar man efter urval och grindvakter, människor som vågar och kan – lika viktiga – säga vad du borde ägna din tid åt. 

Att tidskriften Bon i början av året återuppstod med Saga Cavallin som chefredaktör var naturligtvis ingen slump. Det var ett hälsotecken. Affärsidén: ligga före sina läsare. 

Michael Stipe, Peter Buck och Mike Mills från REM. Bild från 1998.

Foto: THOMAS NILSSON

Öppna bild i helskärm

I den nya boken ”Blank space” berättar kulturjournalisten W David Marx en – kanske för deprimerande, men elegant – historia om 2020-talets kultur som avtäcker de dominerande strukturerna och ideologierna. Förutom algoritmerna och plattformarna pekar han ut poptimismen och omnivorismen – motståndet mot kulturella hierarkier, uppfattningen att alla konstarter, genrer och stilar är lika mycket värda. Även fantasy. Genom artister som Jay-Z och Taylor Swift berättar Marx om hur konstnären och entreprenören gled ihop till en figur som alla älskade. Ekonomisk framgång blev svår att skilja från konstnärligt geni. Kändisskvaller och politik blev dygnet runt-underhållning och motkulturerna försvann. 

Konsekvensen är ett kvartssekel utan konstnärlig originalitet, lyder Marx lite väl polemiska tes. Ett kvartssekel där konsten förlorade samhällelig betydelse – vore mer precist. 

Öppna bild i helskärm

”Men blev du inte underhållen?” undrar han i slutet. Och jo, 2000-talet har väl varit underhållande, vi har allihop suttit i ett gigantiskt memecasino och sett politiken bli reality. Men pop- och underhållningshegemonin, räckviddens totala tyranni, har gjort kulturen betydelselös, och det i onödan, menar Marx och avslutar ”Blank space” med en servettskiss av framtiden. 

Annons

Till att börja med, menar han, måste vi börja förakta det kommersiella, avliva föreställningen om entreprenören som hjälte och förstärka normer som ger status, respekt och beundran åt dem som följer andra vägar. Kulturjournalistiken ska inte vara ett jobb som går ut på att skriva heta tagningar om det senaste, utan en kader smarta skarprättare och smakdomare. Mediernas vägran (numera oförmåga) att vara paternalistiska snobbar har snarare än mångfald skapat tusen sinnesslöa dejtingprogram och kändisar som leker barnlekar med varandra. 

Det gäller som gäller framöver: att bejaka magkänslan, kreativiteten, intuitionen och – detta är viktigast av allt – sluta ge människor vad de vill ha. 

Fenomen som användardata och personalisering är nämligen döden. Institutionerna som använder dem som underlag för beslut ruttnar inifrån; långsamt, först utan att någon märker det, förlorar man betydelse. Sen kommer stanken.

Lyckligtvis gillar ingen det som luktar illa.

SAKPROSA

W DAVID MARX

Blank space. A cultural history of the twenty-first century

Viking, 384 s.

Visa mer

Victor Malm är kulturchef på Expressen. Läs fler texter av honom här. Prenumerera också på hans nyhetsbrev där han varje onsdag kommenterar samtiden och tipsar om musik, böcker och annat.