Göteborgs Alternativa Orkester – Foto: Rick Titrö

Det musikerdrivna skivbolaget Kakafon Records fyller 15 år och firar med stor baluns på anrika Aftonstjärnan på Hisingen. En tredagars tittskåpsfestival med så många av bolagets artister som möjligt, två-tre låtar var. Både nere i det mysiga kaféet och uppe i den flådiga salongen med Maja Heurling och Charlie Brolund som fredagskvällens ciceroner.

Tanken var att Fredy Clue skulle inleda andra dagen med sin nyckelharpbaserade elektrofolk men har tyvärr tappat rösten. Fredy är på plats ändå, men endast i rollen som kaféscenens ljudtekniker. Istället inviger Västeråsbördige Ola Sandström (Irrbloss) kvällen med sina lyhörda Tomas Tranströmer-tonsättningar. 2011 års nobelpristagare i litteratur kläs i varma melodier till svävande, kristallklart gitarrplock och varsamma fraseringar. Klangen är grön, livlig och stilla och när violinisten Alice Thorsell (Christopher Andersson Bång, Echoes & Rhymes, Thilini Guldbrand) smyger in i den ödsliga begravningshymnen “Madrigal” är det som att tiden står still. Jag vet inte om jag någonsin blivit lika tagen av en enskild instrumental insats förut. En ton som får det döda och levande att byta plats.

GRÅ – Foto: Rick Titrö

Uppe i salongen låter duon GRÅ den grå vardagen träda fram i ett snett, poetiskt ljus. Någonstans mellan diskbänk och frys, trasmattor, köksbord och mönstertapeter. Förstärkta av Christopher Andersson Bångs (Volodja, Resmiranda, Tzeitel) lugnande kontrabasgångar möts sångerskan och gitarristen Johanna Björneke Wirgård och pianisten Petra Haraldson (Livets Orkester) i skira vemodsvisor och betänksam poesi om när livet skaver och längtan vägrar att ge vika. Om blöta strumpor och yoghurtskålen mitt på bordet med torkad müsli i. Men också om att komma försent till lektionen, käfta med kontrollanten och ibland få lov att dricka lite för mycket.

Claes Pihl tar över scenen med sina målande barndomsskildringar från Borås då han var kort men dagarna långa trots att det var sängdags efter sju. Om huset farfar byggt, krusbärskrämen på plattan och gitarren pappa spelade “Romance d’Amour” på. Uppbackad av Henrik Cederbloms (Den Fule, Daniel Lemma, Freddie Wadling) lekfulla nylonslingor och Johan Bengtssons (Cats & Dinosaurs, Swing Tarturo, Midnattsorkestern) smakfulla kontrabasgångar i en tid som ville väl. Täckjackor i klara färger och toppluvor på sniskan. Claes berättar att han aldrig spelat på Aftonstjärnan förut, men att en av hans låtar gjort det på Idiotteaterns nyårsrevyer. I duett med hedersidioten och gårdagens ciceron KG Malm avslutas setet med den fryntliga “Fan vad det söps på den tiden”.

Nina Åkerblom Nielsen beskrivs ofta som “tjejen som gör allt”: barock- och renässanssång, keltiska visor, jiddischsång, romantiska arior, jazz, musikalnummer och nutida konstmusik. Ikväll sätter hon sig vid pianot i en nästan gotisk Emily Dickinson-tonsättning innan hon – tillsammans med skivbolagsdirektör Livet Nords (Kaja, Irrbloss, Livets Orkester) yra violinquinton och Rolf Carlssons (Vita Vivendo, Benny Granberg) varma nylonplock – ger sig på en Erik Axel Karlfeldt-tolkning och en Vilhelm Moberg-hommage. De två sistnämnda i duett med Rolf där det kyligt högstämda möter det ömsint sensuella tills man inte vet vad som är vad.

KG Palm – Foto: Rick Titrö

Vissångare är ofta kända för att prata mycket mellan låtarna men ingen pratar lika mycket som KG Malm. Berättare, ljugare och sagofarbror är lämpligare epitet och dubbelalbumet Murardrömmar (2011) får nog räknas som världens enda visskiva helt utan några visor. Inte heller ikväll sjunger han några visor men berättar i gengäld om gamla turnéminnen med Idiotteatern till västmanländska bygdegårdar och filosoferar över välstaplade vedtravar, vresväxta martallar och andra träd man minns. Underfundigt, snilllrikt, pittoreskt och i all sin ödmjukhet helt utan motstycke.

Är det någon som lever och andas musik är det Murre Eriksson från Torsåsby. Redan i mammas mage var hon en rutinerad festivalräv, som fyraåring tillverkade hon egen merch och i tidiga tonåren var hon en centralgestalt på den svenska visscenen. Tillsammans med gitarristen och pojkvännen Joakim Löfgren (Rymmen) serverar hon söt vispop på klingande småländska om allt från gamla barndomsminnen och syskonkärlek till de intagna på psyket. En känslomässig berg- och dalbana, rakt upp och ner till munspel och gitarr.

“Det blir rättvikspolskor rätt igenom, hoppas ni står ut med det” säger Falubördiga Järvsöstintan Anna Ekborg (Northern Resonance) när hon sätter sig i salongen med sin fiol. Med en bitande klang i stråken tar hon intryck av gamla spelmän och låter gamla folklåtar bli något eget. Hon leker med drillar och rytmer, förskjuter pulser och låter fraser vandra in och ut ur varandra. För ett otränat öra som mitt kan det kännas en aning krävande, harvande och diffust, men det är uppenbart att hon kan sin sak.

Anna Ekborg – Foto: Rick Titrö

När festivalens hittills hårdast arbetande musiker, sångerskan och pianisten Petra Haraldson, framträder under eget namn är det med en helt annan bandkänsla än förut. Med utgångspunkt i föreställningen och det kommande albumet Kan du se det vackra i kaos? berättar hon naket och uppriktigt på jordad skånska om sin bakgrund – en vildflicka på flykt med skyddad identitet och diverse bokstavskombinationer som gjorde scendebut först vid 42 års ålder. Uppbackad av skivbolagsdirektör Livet Nords eldiga violinquinton, Fia Ekbergs (My Quiet Companion) akustiska gitarr och elbas, Johanna Björnekes innovativa körstämmor och drömska backtracks i ett svävande vemod inte långt från Teklas mest kontemplativa stunder. Barfota själar, tappade spår och krossade äggskal i livets trädgård.

Fia greppar mikrofonen, somliga stannar kvar, andra ansluter och plötsligt står Fia Ekberg & Broderiet på scenen. Fia Ekberg på sång och gitarrer, Livet Nord på violinquinton, Henrik Cederblom på lekfulla gitarrslingor, Johannes Lundberg (Gula Floden, Tappra Mödrars Kapell) på perkussiv kontrabas, Patrick Rydman (True North, Amanda) på smygande djembetrummor och Petra Haraldson på kör i kreativa broderier av luftig vispop, ödslig ökenblues och överjordiska psalmer. Personliga berättelser om att få kontakt med bortglömda systrar och att oroa sig för barnen som blivit stora. Ändå är det först när Dan Berglund och pianisten Harald Svensson (EGBA, Fläsket Brinner, Peps Blodsband) ber om förlåtelse i den sakrala duetten “Brev från himlen” det verkligen griper tag.

Dan Berglund – Foto: Rick Titrö

Det där med att gripa tag är något Dan Berglund verkligen är en mästare på. Rakt upp och ner, halvt blundandes, med en sådan tyngd att varje ord känns i ryggmärgen. Omsluten av Henrik Cederbloms gitarrer och Harald Svenssons pianon och dragspel i en andäktigt svävande tidlöshet. Luften går praktiskt taget att ta på. Ett halvsekel har gått sedan debuten En järnarbetares visor (1975) men aldrig har den gamle proggräven varit så personlig som nu. Uppväxtskildringar, dödsbäddsmeditationer, relationsdramer och hälsningar till Bellman, Majakovskij och Dan Andersson. Med det sagt går det fortfarande inte ha honom i möblerade rum. Han kallar sig loser, sörjer flyktingarna på Medelhavet och minns arbetskamraterna på järnlagret men varje låt behöver inte mynna ut i en uppmaning att studera Marx och Leninoch förena sig. Berglund brinner – som ett bruddiadem – där han står och blickar ut över Hisingens hamnar, fabriker och berg.

Nere i kaféet avrundar Göteborgs Alternativa Orkester kvällen. Ett kalejdoskopiskt tolvhövdat musikkollektiv i ett gränsöverskridande kollektivt medvetande där språk, kulturer, rytmer och melodier smälter in i varandra. Dubbla tvärflöjter, trippla fioler och dubbla cellor; afrikanska trummor, cajón, harpa, oud, gitarr och kontrabas. Afrikanskt, irländskt, östeuropeiskt, symfoniskt, psykedeliskt, meditativt, sjövilt och organiskt. Jag förstår ingenting – och jag fullkomligt älskar det.

När jag rumlar ut från Aftonstjärnan är jag totalt omtumlad av alla intryck som avlöst varandra i en sådan takt att jag inte hinner med. Och ändå är vi inte färdiga ännu. Imorgon väntar allt från barnvisor, folkdans och surgubbepolkor till indiepop, klezmer, undergroundvisor och finsk tango. Ändå är det bara ett och samma skivbolag. Ren och skär kakafoni!