Alexandra Pascalidou gick in i ”Förrädarna” som journalist och kom ut som en foliehatt.
På första advent skriver en av seriens verkliga stjärnor själv om sin medverkan.

Alexandra Pascalidou tävlar i ”Förrädarna”.

Foto: TV4

Öppna bild i helskärm

ESSÄ. När världens elände och misantropins mörker sköljer över mig som en syndaflod genom gamla och nya, sociala och asociala medier börjar flyktingbarnet inom mig längta efter flykt. Verklighetsflykt. Gud hör bön. En morgon ringer en man som heter Musco och erbjuder eskapism i sin folkligaste form. 

Inför min medverkan i ”Förrädarna” beläggs jag med munkavle och ljuger för mina uppdragsgivare om att jag ska till ett tyst retreat, omedveten om att lögnen skulle besannas. Den enda som får veta, av logistiska skäl, är min tonåring som skrattar skoningslöst: ”Du kommer ryka redan första dagen för att du varken kan hålla masken eller käften. Men jag kan coacha dig: Du får inte prata. Inte ta plats. Inte visa känslor. Inte vara dig själv. Bli Bodström”, sa dottern. ”Tig, mamma” säger hon.

Ironiskt nog skulle jag, som har ägnat mitt liv åt att krossa tystnadskulturer och kämpat för att göra min och andras röster hörda, jag som har trotsat hat, hot och härskartekniker, nu alltså tygla och tysta mig själv. 

Så kommer dagen när jag klär mig som en parodi av en dokusåpadrottning i leopardkappa och höga stövletter för att checka in på Häringe slott. ”Kompis du kör fel”, säger jag till körkarlen som utan ett ord dumpar mig i en skog. Där står jag, felklädd och frusen, tills jag gör entré, sist av alla. 

Det var ju exakt så jag inte skulle vara.

”Vad har hänt med din hand?” är det första som undslipper mig när jag hälsar på Matilda för att genast vilja örfila mig själv. Det var ju exakt så jag inte skulle vara. Min filterlösa frågvishet, det som är en journalistisk färdighet, upplevs lätt som stötande. 

När Gago ställer sig bredbent och höjer sin raspiga röst med en ton som för tankarna till tortyr, då vill jag uppsöka närmaste toalett. Men jag lyckas tiga, ovetandes om att jag hädanefter kommer bli hyssjad så fort jag öppnar munnen. Fast jag går ju konstant runt med öppen mun och tappad haka, förundrad, förvånad och förskräckt om vartannat. 

Alexandra Pascalidou, Matilda Allan och Tom Sjöstedt.

Foto: TV4

Öppna bild i helskärm

Jag gör snabbt vänner av de jag ännu inte känner, av ren dödsfruktan, skamsen över att jag som har levt med riktiga mordhot nu blir rädd för regisserade, fiktiva faror. 

När de för mig till mitt rum rabblar de alla rigida regler och rutiner och jag känner mig märkligt hemma i denna tystnadens tortyrkammare. Mitt fönster är igentejpat med en sopsäck som stänger ute allt vad utsikt, insikt och verklighet heter. 

Den låsta dörren får aldrig någonsin öppnas såvida du inte hämtas av någon maskerad produktionsassistent. Mina anonyma och stumma ledsagare förser mig med ögonbindel och hörselkåpor och leder mig över grusvägar till något som känns som skenavrättningar. När de konfiskerar min mobil och min dator känns det som om de berövar mig på en kroppsdel. Så jag börjar prata med mig själv på mitt rum och levererar långa ”Taxi driver”- monologer i spegeln. Talking to me? 

Annons

Mest skäms jag när jag ber Gud om att få bli förrädare.

Hoppet finner jag i botten av min resväska. Där har min dotter smugit ner ett brev. Det jag trodde skulle vara trösterik pepp visar sig vara en lång radda rödmarkerade påbud och förbud som jag försöker memorera: ”Var inte en ledare! Var den där mjuka, feminina, omtänksamma Alexandra som pratar med honung i munnen. Var Rinkeby med ortenkids, var aristokratiska Alexandra med någon gammal adelsman, var feministen med någon power woman”.

Om kvällarna ber jag, synderskan, böner till Gud som borde vara utbränd av alla verkliga oförrätter som kräver akuta åtgärder. Mest skäms jag när jag ber Gud om att få bli förrädare. 

Alexandra och Matilda blir förvånade på olika sätt.

Foto: TV4

Öppna bild i helskärm

Varenda natt spelar produktionen öronbedövande hög musik för att förrädarna ska kunna smyga ut ur sina rum. Jag hör en dörr gnälla och slå igen som ett skott men kan inte härleda riktningen. Under måltiderna tvingas vi sitta stumt och stirra ner i vår korv stroganoff. Jag försöker fylla tomrummet med att läsa Marcus Aurelius och lösa korsord. 

”Förrädarna” handlar också om den ädla gamla grekiska talekonsten. Retoriken. Konsten att övertyga, övertala och försvara. När jag väl talar är det på ren rikssvenska så som jag lärde mig den i Rinkeby på 1980-talet, när man fortfarande trodde att språket var en gemensam valuta och inte en Black friday-rea på engelska uttryck.

När min medspelare Johannes säger: ”Det är ballsy” utbrister jag: ”Säg på svenska”. Givetvis förstår jag att det bokstavligt betyder pungkuligt och är ett testosteronstint machosätt att säga modigt eller djärvt. 

Häromdagen hejdades jag av en parant dam på gatan. Hon ville tacka för mitt försvar av svenska språket. ”Tänk att du som är grek värnar svenskan mer än svenskarna”, sa hon och jag log för att någon såg hur jag agerade renlärig språkpolis i syfte att motverka svenskans utarmning i ännu en realityserie. 

Eftersom de skarpaste ryker först mördas Mona, min förtrogna. När jag sen får veta att mitt namn var det första som nämndes i förrädarnas konklav, känner jag mig spontant smickrad för att sen undra om jag borde bli kränkt över att jag inte ansågs smart nog för att röjas. 

Det som gör ”Förrädarna” så fascinerande är att vi alla tappar fotfästet, att vi alla någon gång lutar oss mot fel person och att vi alla råkar kasta oss i famnen på någon förrädare. Och kanske är det därför språket blir min lilla tröst. När allt annat svajar håller åtminstone konsonanterna ihop.

Ibland röstar vi som får. På lösa grunder men med fast övertygelse fördriver vi Sampe för att han rodnar. Britta för att hon visar känslor. Pumahjärta för att hon inte visar känslor. Allt jag i hela mitt liv kämpat emot – förhastade slutsatser, stämplingar, stigmatisering och fördomar – återkommer här i en komprimerad, komiskt förvriden version. 

Jag gick in som journalist och kom ut som paranoid foliehatt.

Jag gick in som människorättskämpe och kom ut som en bitter misantrop.

Ändå var detta det roligaste jag har gjort. Men nu är det dags att återgå till verkligheten och tända hjärtats ljus igen. 

Alexandra Pascalidou är författare och journalist.