Det var i en stor Di-intervju i mitten av maj som Henrik Henriksson tillfrågades om risken för att bolaget skulle behöva ta in mer pengar. Stegras vd lyfte upp det uteblivna statsstödet som ett problem, men svarade att någon finansieringsrunda inte var aktuell, att den första fasen i Boden-fabriken var fullt finansierad och att projektets buffert var ”i balans”. 

Men det var tydligen förhastat. Redan under sommaren inledde stålbolaget en process för att ta in mer kapital, både från befintliga ägare och i form av lån, efter att en genomlysning visat att budgeten överskridits med ungefär 15 procent. 

Stegra behöver därför ta in runt 10 miljarder kronor för att färdigställa bygget av det enorma fabrikskomplexet i Norra Svartbyn och starta produktionen nästa år enligt plan. 

Finansieringsrundan har dock gått knackigt, vilket det finns flera förklaringar till. Först och främst har konjunkturen för så kallade impact-bolag tvärnitat. Att rädda klimatet är tyvärr inte längre så hett bland investerare. Opportunisterna tycks ha gått vidare till att intressera sig för ”resiliens” och totalförsvarslösningar dessa dagar. 

Efter Northvolts konkurs tycks det också finnas en annan riskmedvetenhet inom långivarkollektivet när det gäller storskaliga kapitalintensiva projekt, av förklarliga skäl. 

För ett bolag som gör allt för att försöka skaka av sig likheterna med Northvolt borde det vara centralt att vara så transparent som det bara går.

Men Henrik Henriksson får också ta på sig en del av ansvaret, med tanke på hans uttalanden. För ett bolag som gör allt för att försöka skaka av sig likheterna med Northvolt borde det vara centralt att vara så transparent som det bara går. Transparens var som bekant inte batteritillverkarens specialitet. 

Det är så klart möjligt att Henriksson inte kände till fördyringarna när han intervjuades av Di. Men det gör knappast saken bättre. Han borde ha haft koll på hur kostnaderna skenat. Detta har påverkat vd:ns trovärdighet negativt. 

Det tredje skälet till att kapitalanskaffningen gått trögt handlar om landrisken. De utländska långivarna uppges ha tveksamheter till Sverige som investeringsland. Som Henriksson säger i intervjun beror det på det uteblivna statsstödet, att regeringen och SD stoppade utbetalningen av 1,6 miljarder kronor som EU-kommissionen godkänt inom ramen för Klimatklivet. Det sticker ut i ett internationellt perspektiv och har haft en avskräckande effekt på investerare och banker, enligt vd:n. 

Det kan man förstå. 

Om regeringen i ett land agerar på ett sätt som nästintill framstår som att de motarbetar ett industriprojekt är det inte konstigt om bankerna drar öronen åt sig – att de ifrågasätter om bolaget kommer att få de nödvändiga tillstånd som behövs, den eltillgång, den järnvägskapacitet eller de hamnresurser som krävs för att slutföra projektet.

Den här typen av politiska signaler behövs för att putsa upp bilden av Sverige som attraktivt investeringsland, inte minst för gröna projekt.

Men efter förra veckans överraskande men välkomna besked från Energimyndigheten borde denna landrisk ha minskat. Att Stegra får 390 miljoner kronor från Industriklivet är förvisso inte officiellt regeringens förtjänst. Men ändå. På papperet är det ”svenska staten” som visar sitt stöd för stålbolaget. 

Summan är småpotatis i Stegra-termer, och dessutom villkorad med att bolaget löser finansieringsproblemen. Men den politiska signaleffekten är tydlig.

Till regeringens försvar ska sägas att man tycks ha tagit en mer aktiv roll i förhandlingarna med Stegras långivare under hösten, vilket Di rapporterat. En tung minister ska enligt uppgift ha deltagit i ett sådant möte för att visa regeringens stöd för stålbolaget.

För det ska regeringen ha beröm. Mot bakgrund av SD:s hårdnackade motstånd mot allt vad grön industri heter är det säkerligen inte populärt. 

Men den här typen av politiska signaler behövs för att putsa upp bilden av Sverige som attraktivt investeringsland, inte minst för gröna projekt.  

I en färsk Di-intervju säger Henriksson nu att Stegra hoppas på mer statsstöd ”för att åstadkomma en jämnare spelplan i relation till andra projekt”. Såklart gör de det, men de borde sluta att prata om det. Detta är trots allt Sverige, inte statsstödsmeckat Frankrike. 

Mer än detta kan Stegra inte begära. Nu har man fått pengar från ”svenska staten” och en tung minister som hänger med på bankmöten. 

Nu är det upp till Henrik Henriksson och bolaget själva att övertyga finansiärerna om att affärsplanen håller och slutföra fabriksbygget. 

Ju mer bolagets kommunikation handlar om statsstöd desto mer kommer allmänhetens bild av bolaget att präglas av detta.

Ju mer bolagets kommunikation handlar om statsstöd desto mer kommer allmänhetens bild av bolaget att präglas av detta. Gemene man tror säkerligen att Stegra i hög grad finansieras av statliga pengar, när det i själva verket handlar om mindre än 2 procent av det totala kapitalet. 

Detta är en utmaning som Stegra delar med Northvolt. Denna ”statsstödstämpel” bidrog i hög grad till att batteritillverkaren hamnade mitt i det svenska kulturkriget, vilket är en plats där inget seriöst företag vill befinna sig.

Men det var inte kulturkriget som dödade Northvolt. Det var det faktum att man inte fick batteriproduktionen att fungera. Stegras argument om att jämförelsen med Northvolt är missvisande handlar just om detta: att Northvolt bröt ny mark, medan Stegra ska använda beprövad teknik. Att stålproduktion är en svensk paradgren, vilket inte kan sägas om batteriproduktion.

Men oavsett hur beprövad teknik bolaget använder så krävs det att man får produktionen att fungera. Det måste finnas en marknad för det gröna stålet, vilket förutsätter att EU står fast vid sin plan för utsläppshandeln, och kunder som är beredda att betala för en dyrare produkt, en grön premie. Där har Stegra en rejäl utmaning framför sig. 

Stålproduktion är en svensk paradgren, vilket inte kan sägas om batteriproduktion.

Lyckas bolaget vore det en otrolig boost för Boden, som har satsat stort på Stegras framgång. Men det vore också välgörande för hela det svenska näringslivet med en revansch för den gröna industrin efter alla sorger och bedrövelser. 

Framför allt skulle det vara en knäpp på näsan till alla dem som tvivlat på att det går att lyckas inom den gröna näringen utan stora statsstöd. Stegra skulle bryta ny mark.