Publicerad 1 dec 2025 kl 05.00Uppdaterad kl 10.23

I Sverige finns det i dag 15 000–20 000 så kallade hemmasittare.

Helena Granström skriver om ett system som knäcker barn och förnedrar deras föräldrar. 

”En studie från 2023 visar att fjärdedel av alla elever med NPF-diagnoser inte går till skolan” skriver Helena Granström.

Foto: Henrik Isaksson / IBL

Öppna bild i helskärm

Helena Granström är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

KULTURDEBATT. Under ett möte med anledning av ett av mina barns periodvis höga skolfrånvaro, vände sig en av skolans representanter plötsligt till mig. ”Men du”, utbrast hon. ”Det kanske inte räcker med att du tar upp vikten av att vara i skolan med din son flera gånger om dagen. Du kanske helt enkelt borde vara otrevlig mot honom de dagar han är hemma. Du borde kanske vägra prata med honom om något annat än att han inte är skolan?”

I valet mellan mitt barns skolnärvaro, och hans välbefinnande, var det tydligt vilket som skulle prioriteras. 

Det vore förstås enkelt att avskriva detta som ett enskilt, mindre lyckat ställningstagande från den skolanställdas sida. Men tyvärr är jag långt ifrån ensam om liknande – och värre – erfarenheter. Och ”skolplikt framför välbefinnande” är allt annat än ett lösryckt ogenomtänkt yttrande. Snarare skulle den devisen kunna sägas utgöra hela skolsystemets grund.

Han gillar helt enkelt inte skolan.

Mitt barn har inga särskilda svårigheter – han gillar helt enkelt inte skolan. Men låt oss föreställa oss att han hade haft värre problem: Till exempel att han var i behov av anpassningar, som skolan vägrade göra. Eller att anpassningar hade gjorts, men visat sig verkningslösa. Att han mådde allt sämre psykiskt av skolsituationen och till och med uttryckte tankar på att ta sitt liv. Inget av detta hade emellertid gjort någon skillnad: Föräldrarna till ett barn som inte går till skolan kan i samtliga dessa fall ändå beläggas med vite (en möjlighet som regeringen i somras sade sig arbeta för att stärka), och i förlängningen också hotas med omhändertagande av barnet enligt LVU. 

I Sverige finns det i dag uppskattningsvis mellan 15 000 och 20 000 så kallade hemmasittare, det vill säga barn som knappt eller inte alls tar del av skolundervisningen. (Bland dem många med neuropsykiatriska svårigheter: En studie från 2023 visar att fjärdedel av alla elever med NPF-diagnoser inte går till skolan.) Lider alla dessa barn och ungdomar av dålig självdisciplin? För stark modersbindning? Dataspelsberoende? Bristande respekt för vuxenvärldens auktoritet? 

Man får anta att något av detta, eller något ännu mer bekymmersamt, är misstanken, eftersom många skolor rutinmässigt riktar orosanmälningar mot föräldrar till barn med en viss grad av skolfrånvaro: Ett verktyg för anmälan till socialtjänsten som alltså uttryckligen syftar till att uppmärksamma barn som ”riskerar att fara illa i hemmet”. 

Nästan en tiondel slutat arbeta helt, på grund av barnets skolsituation.

I sammanhanget är det svårt att förstå ett sådant förfarande som något annat än ett utpräglat maktmedel, som i de flesta fall inte åstadkommer något annat än att tillföra ytterligare press i en, för de allra flesta föräldrar, redan pressad situation. (Bland föräldrarna till de barn med NPF-diagnoser som är hemma, har till exempel närmare 40 procent tvingats gå ned i arbetstid, och nästan en tiondel slutat arbeta helt, på grund av barnets skolsituation.)

Även engelskaläraren Ulrica Björkblom Agah talar med den svenska skolpliktens tordönsstämma när hon i ett inlägg i tidningen Vi Lärare (23/10 2024) skriver under rubriken ”Föräldrar förstör sina barns framtid – inte vi lärare”, om sin egen son: ”Utredningar har gjorts. Han har kämpat. Han har gråtit. Inte velat gå till skolan. Vi har låtit honom vara hemma från skolan exakt noll dagar. Det kommer aldrig någonsin att vara ett alternativ för mina barn att få stanna hemma för att det är jobbigt.”

Annons

Är det någonstans man borde rikta sina orosanmälningar, är det väl åt detta håll: Den förälder som gör ett sådant kategoriskt påstående kan knappast vara främmande för fysiskt tvång. 

Vad gör du när ditt barn inte vill leva?

Som en annan debattör (psykolog till yrket) invänder i samma tidning: ”Vad gör du om ditt barn börjar skada sig själv för att hantera pressen om skolplikt? Vad gör du när ditt barn inte vill leva? Vad gör du med ett barn som inte förmår sig gå upp ur sängen? Bär honom i pyjamasen till skolan och lägger honom på golvet i klassrummet?”

Den som likt Björkblom Agah är benägen att tolka ett ifrågasättande av den svenska skolplikten som ett uttryck för överdriven samtidsindividualism, enligt vilken varje skör snöflinga ska kunna kräva att stimuleras och utmanas på sitt eget specifika vis, ägnar sig dessutom åt ren historierevisionism: Först i och med 2010 års skollag blev det i praktiken omöjligt för föräldrar till barn med svårigheter att gå till skolan att med stöd från samhället i perioder anpassa undervisningssituationen utifrån familjens och barnets behov. Samma lagändring prioriterade bort skolundervisning i små grupper, till förmån för att få alla barn att närvara i klassrummet. Från och med 1 juli 2011 måste barnet alltså ovillkorligen sitta i skolbänken, oavsett sina egna förutsättningar, och oavsett vilka förhållanden som råder i det klassrum där denna skolbänk står. Många av de barn som i dag sitter hemma skulle förmodligen haft bättre förutsättningar 1847 (fem år efter införandet av den svenska skolplikten år 1842), då 30 procent av barnen undervisades i hemmet.

Den ifrågasätter och förnedrar i många fall också deras föräldrar.

Det är uppenbart att den svenska skolplikten, som den i dag är utformad, inte bara knäcker de barn och ungdomar som av något skäl inte klarar av att leverera det som skolan kräver av dem. Den ifrågasätter och förnedrar i många fall också deras föräldrar, som gör sitt yttersta för att följa lagen och samtidigt värna om sina barns välbefinnande och hälsa – eller i vissa fall helt enkelt bara hålla dem vid liv. 

Som om skolpliktens bevakare ville ta ifrån dessa barn också det sista de har kvar: Nämligen människor som älskar dem oavsett deras förmåga att sitta stilla sex timmar per dag, vistas i stora grupper, tillägna sig kunskap utan vare sig intresse eller någon djupare relation till den som förmedlar den, och foga sig i godtycklig auktoritet. 

Helena Granström är författare och kritiker på Expressens kultursida.