Magdalena Andersson och Ulf Kristersson vid en militärövning i mars 2022. Att stabilitet skapas genom styrka är den världsbild som både regering och opposition lutar sig mot, skriver Anna Ardin. Foto: Anders Wiklund/TT

Jag har funderat en del över att Donald Trump tycker att han borde få Nobels fredspris och att Alice Teodorescu Måwe säger att Israels militära agerande ”bygger fred”. För mig, liksom för de flesta i fredsrörelsen, låter sådana uttalanden helt sjuka. Orden ligger så långt från hur vi ser på fred att de framstår som satir.

Om man ser att de kommer ur en helt annan syn på fred, så kanske de ändå kan bli begripliga. I deras världsbild betyder fred nämligen inte rättvisa utan stabilitet och status quo. Stabilitet skapas i sin tur genom styrka som formas av militär överlägsenhet. Det är en logik med rötter i Pax Romana, som vi kan kalla Pax Americana idag, där trygghet uppstår av dominans, och där våld ses som ett sätt att bevara ordningen. En stark ledare som tar kontrollen blir den enda vägen framåt.

Det här tänkandet är inget randfenomen. Det präglar svenska beslut och den världsbild som både regering och opposition lutar sig mot. Socialdemokraternas omsvängning 2022 visar det tydligt. Partiet ställde sig bakom Nato-medlemskapet och det bilaterala DCA-avtalet som ger USA extrema militära befogenheter på svensk mark, på rekordtid. Samma utveckling märks till och med hos MP och V, i den självklarhet med vilken upprustningen beskrivs som nödvändig. Svensk säkerhet förankras i Pax Americana, och militär hovsamhet, baser och styrkedemonstrationer formar grunden för fredspolitiken. Den tidigare linjen med starkt fokus på FN, mänskliga rättigheter, alliansfrihet och neutralitet byts mot en blocktillhörighet där rollen som möjlig förhandlare blir allt mer otänkbar.

I den nya logiken representerar USA själva ordningen. Allt som utmanar den ordningen uppfattas som ett hot. Därför har både fredsorganisationer och Nato-kritiker blivit utpekade som ”Putins nyttiga idioter”, trots att många av dem har varit de främsta kritikerna av Putins imperialism, eller som människor som sprider ”osäkerhet”. Krav på vapenvila eller kritik mot vapenexport ses som ansvarslöst och naivt.

Det är i det här landskapet som Ebba Buschs uttalande får sin form. När hon säger att Israel ”gör världen en tjänst” uttrycker hon samma världsbild. En där militära ingrepp beskrivs som något som skapar lugn. En där våld ses som ett nödvändigt verktyg för målet: att skydda maktens ordning.
För fredsrörelsen låter det orimligt eftersom fredsrörelsen utgår från rättvis fred. I rättvis fred är våld ett tecken på att freden redan är förlorad. I kejsarens fred är våld ett sätt att skapa stabilitet. Rättvis fred utgår från att människor kan ta ansvar och skapa trygghet tillsammans. Kejsarens fred utgår från att människor styrs av hot och makt och behöver kontrolleras. Det är två idéer som formar helt olika samhällen.

När man sätter ord på skillnaden blir det lättare att förstå varför samtalet låser sig. Fredsrörelsen talar om mänsklig värdighet, rättigheter och långsiktig säkerhet. Kejsarfredens företrädare talar om ordning, hot och styrkedemonstrationer. Båda använder ordet fred, men orden betyder motsatta saker. Och när man ser vad våld faktiskt leder till framträder fredsrörelsens analys som den enda som håller ihop. Bombningar skapar trauman som formar samhällen i generationer. Antiterrorinsatser ger mer av det som bygger desperation och radikalisering. Upprustning leder till kapprustning. Avsaknaden av diplomati skapar lägen där konfrontation blir den enda vägen. Om målet är långsiktigt hållbar fred finns ingen omväg runt rättvisa och ansvar.

Därför är fredsrörelsens perspektiv så viktigt. Det visar att ordet fred fortfarande kan användas för något som leder framåt. Det synliggör vad som går förlorat när fred reduceras till militär balans. Det visar att trygghet växer genom relationer och jämlikhet, inte genom dominans.

Den som ser skillnaden mellan de två fredsbilderna hör politiken tydligare. Den som förstår skillnaden slipper undra hur någon kan säga att bombningar bygger fred. Orden kommer från två olika visioner om världen. Och den värld som fredsrörelsen bär är den enda som gör verklig fred möjlig.

Alla fantastiska människor som vågar fortsätta prata om fred som något som byggs av människors värdighet.

Språket som beskriver diplomati som svaghet.