Nanna Olasdotter Hallberg

Publicerad 20 aug 2025 kl 14.27Uppdaterad kl 14.55

Tredje säsongen av ”And just like that” tog slut – innan den ens hunnit börja.

Nanna Olasdotter Hallberg antar att serien bara är den katastrof som vi förtjänar.

Rimmar falskt. Sarah Jessica Parker som Carrie Bradshaw i tredje säsongen av ”And just like that”.

Foto: Craig Blankenhorn / Max

Öppna bild i helskärm

Nanna Olasdotter Hallberg är skribent på Expressens kultursida.

Foto: SVEN LINDWALL

Öppna bild i helskärmNanna Olasdotter Hallberg

KOMMENTAR. Carrie Bradshaw äter kolapaj och dansar till Barry White ensam i sitt enorma hus på Manhattan, till bredden fyllt av skor. Så slutar historien om ”Sex and the city” som påverkat generationer av kvinnors dejtingvanor och skopreferenser. 

Uppföljaren, ”And just like that”, avslutades i fredags, egentligen innan den hunnit börja.  Carrie Bradshaw fick, trots att hon i början av serien blev änka, aldrig börja dejta på riktigt. I stället ramlade hon sig igenom tre säsonger på mer eller mindre snöpliga sätt – jag antar att hennes onda rygg och upprepade fallolyckor i höga stilettklackar ska gestalta hennes inträde i livets höst, en beskrivning av åldrandet och dejting som motsagts av både Amelia Adamo och de ständiga rapporterna om nya utbrott av könssjukdomar på landets ålderdomshem. 

’And just like that’ har försökt ge publiken vad den vill ha – inte vad den behöver.

Men seriens stora problem är ett annat. Den är behagsjuk. ”And just like that” har försökt ge publiken vad den vill ha – inte vad den behöver. Den stora kritiken mot ”Sex and the city” var dels att casten uteslutande var vit, dels att alla karaktärer fann tvåsam kärlek i slutet, trots att berättelsen påstod sig uppa vänskap, inte monogama relationer. 

På båda punkterna har manusförfattaren Michael Patrick King försökt blidka publikens kritik – med katastrofala resultat. Det har castats så många nya icke-vita roller att ingen hunnit få en ordentlig båge och därför en efter en petats ur serien. Och sista avsnittet slutar som ett avbrutet samlag som lämnar samtliga tittare med blueballs. Originalets tre huvudkaraktärer Carrie, Charlotte och Miranda interagerade inte en enda gång. För dessa väninnor var alls inte den nya familjen, som proklamerades i ”Sex and the city”, utan Carrie Bradshaw var ”not alone, she was on her own.” 

Kristen Davis och Sarah Jessica Parker i tredje säsongen av ”And just like that”.

Foto: HBO / Warner Bros. Discovery

Öppna bild i helskärm

Men den radikala slutstrofen om att en ensam Carrie är en stark Carrie rimmar falskt. Seriens riktiga vinnare är fortfarande tvåsamhetsivraren Charlotte, hon med kärnfamiljen och en trygg man som just överlevt cancer och dessutom äntligen kan få upp den igen. Hon får både sexet och familjelyckan – och uteblir från väninnornas gemensamma thanksgivingfirande. 

”And just like that” är bara ett av en lång rad exempel på hur tv och film i dag slutat göras för att upphovsmakaren har något att berätta. I stället satsar investerare och streamingbolag på historier som redan är succéer. Nyligen hade filmen ”Freakier friday” premiär och fick betyget noll av många kritiker. ”Gladiator II”, ”Mean girls” (musikalen) och ”The matrix resurrections” är andra exempel på uppföljare som floppat i närtid. 

När bara marknadslogiken styr får vi den underhållning vi förtjänar. Eller åtminstone begärt. Och det får oss att dela ut nollor i betyg, eller åtminstone önska att vi bara sett om originalet. För visst kan även underhållning förändra oss på djupet. 

I alla fall om avsändaren har något att säga.

Nanna Olasdotter Hallberg är skribent på Expressens kultursida.