Igår trädde lagen om public service ikraft. I denna talas om att verksamheten vid SR/SVT ska bedrivas ”oberoende”. Lagtexten lyder:
”Hur uppdraget ska bedrivas
2 § Public service-uppdraget ska bedrivas självständigt i förhållande till såväl
staten som ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället,
och verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet.
I paragrafen regleras hur public service-uppdraget ska bedrivas.”
I lagrådsremissen 2025-03-27 motiveras ”oberoende” så här, jag citerar:
”Av bestämmelsen följer att public service-uppdraget ska bedrivas utan
hänsyn till yttre påverkan. Vad public service-uppdraget består i framgår
av 1 §. Uppdraget ska bedrivas självständigt, vilket innebär att public
service-företagen inte ska låta sig påverkas av utomstående intressen när
de bedriver public service-uppdraget. Den verksamhet som bedrivs ska
präglas av oberoende och integritet. Public service-företagen och deras
anställda ska inte stå i ekonomiskt eller annat beroende som kan äventyra
opartiskheten eller sakligheten i den redaktionella verksamheten.
Företagen ska verka med stark integritet i relation till exempelvis
makthavare eller företrädare för sakintressen. Medarbetarna ska även ges
förutsättningar att upprätthålla en redaktionell integritet i förhållande till
public service-företagens ägare, styrelser och ledningar. Företagens
redaktionella självständighet framgår också av 3 kap. 6 § yttrandefrihets-
grundlagen, där det föreskrivs att den som sänder program självständigt
avgör vad som ska förekomma i programmen.”
Ordet ”oberoende” används alltså i ytterst inskränkt bemärkelse. En journalist på SR/SVT ska inte ha koppling till yttre intressenter. Motsatsvis har alltså journalisten rätt att agera under inre påverkan – exempelvis politisk – förutsatt att den inte formaliserats genom avtalsbindning av något slag (exempelvis medlemskap politiskt parti) med utomstående.
Det kan tyckas självklart att gränsen ska dras mellan yttre och inre påverkan. Men om lagen inte förbjuder en fastare form av påverkan – exempelvis genom upprepning och ständigt bortseende från eller förkastande av alternativa idéer – så har med andra ord en journalist på public service rätt att propagera politiskt efter eget huvud!
Jag menar att lagtexten närmare borde reglera viss informell inre åsiktsbildning. Alltså i form av en journalistik som ofta följer en linje som förespråkas av yttre part. Lagen borde exempelvis förbjuda att en journalist systematiskt för fram politiska idéer som emanerar från visst politiskt parti eller grupp av partier (oavsett om journalisten ifråga är ansluten till partiet).
Det är således Tidöregeringen som står bakom lagen. Genom denna ger man klartecken till den vänstervridning som länge och systematiskt plågat nationen vid valet av nyhetsinslag samt vid behandlingen av dem. Politiker och jurister bakom lagen har med andra ord i praktiken utdelat ett frikort till journalister på SR/SVT att framföra sina egna politiska idéer. Slutsatsen är att det inte går att rättsligt angripa vardagens propaganda från SR/SVT.
Vad sysslar egentligen Tidöregeringen med? Ulf Kristersson och Parisa Liljestrand har missat chansen att genom bara ett par meningar slå fast en mer rimlig position, nämligen att i lagtexten klargöra att upprepad eller systematisk politisering faktiskt är förbjuden för anställda hos statsfinansierade SR/SVT.
Vi kan klaga hur mycket vi vill på public service, men har fortfarande inte lagen på vår sida!
Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.