Publicerad 3 dec 2025 kl 05.00
Helena Granström menar att den svenska skolan knäcker barnen.
Ulrica Björkblom Agah, lärare och debattör, håller inte med.
Ulrica Björkblom Agah är lärare och skoldebattör.
Foto: PRIVAT
Öppna bild i helskärm
Helena Granström är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: OLLE SPORRONG
Öppna bild i helskärm
KULTURDEBATT. Helena Granström radar raljerande upp frågor som: ”Lider alla dessa barn av dålig självdisciplin? För stark modersbindning? Dataspelsberoende? Bristande respekt för auktoriteter?” Hon försöker visa hur absurt detta skulle vara. Hur lite det egentligen handlar om barnen.
Och där har hon helt rätt.
Barnens psykiska ohälsa beror inte på ”bristande respekt för auktoritet” eller ”svag disciplin”. Det beror ofta på något betydligt mer obekvämt: föräldrar som projicerar sina egna konflikter, sin egen otrygghet och sin egen känslomässiga dynga på sina barn.
Det är inte barnen som saknar självdisciplin.
Det är föräldrar som saknar självinsikt.
Barn knäcks inte av skolan.
Barn knäcks när de tvingas bära känslor som aldrig borde ha varit deras.
Låt oss vara tydliga: Mina barn går inte till skolan för att jag slår dem varje morgon.
Så om vi nu ska prata om dåligt föräldraskap, då ska vi göra det på riktigt. Inte genom att patologisera barn, utan genom att prata om de föräldrar som lägger sina egna olösta problem på sina barns axlar och sedan skyller på lärarens brister, eller slänger sig med något löst dravel om NPF eller luddiga formuleringar om ”svårigheter i skolan”.
Men sedan tar det hela en sväng som är så verklighetsfrånvänd att man knappast vet om man ska skratta eller applådera fantasin: Skribenten lyckas få det att låta som att mitt tillvägagångssätt för att få mina barn till skolan skulle vara att slå mina barn. Som om vi lever i någon sorts mörk socialrealistisk teaterpjäs där jag delar ut slag vid frukostbordet och skickar i väg dem med en macka i handen och en blåtira.
Det är ett påhitt så spektakulärt att man nästan väntar sig en brasklapp om att berättelsen är fiktiv. Men den uteblir.
Låt oss vara tydliga: Mina barn går inte till skolan för att jag slår dem varje morgon.
Mina barn går till skolan av en mycket mer modern, fungerande och – uppenbarligen för skribenten – svårbegriplig anledning: Jag pratar med dem. Jag kommunicerar. Jag sätter ramar. Jag lyssnar. Jag förklarar.
Det är nämligen så verkligt föräldraskap ser ut.
Och det är just detta som skribenten – och många föräldrar med henne – missar totalt när de febrilt letar efter lärarens ”brister”. De letar åt helt fel håll.
Barnens problem är sällan att de har en dålig lärare. Det verkliga problemet är föräldrar som inte klarar att kommunicera med sina barn – föräldrar som ersätter lyhördhet och närvaro med projiceringar.
Problemet är föräldrar som inte klarar att möta sina barn.
När barn mår dåligt är det inte för att de saknar respekt för auktoriteter. Det är för att deras föräldrar inte orkar ta ansvar för sin egen emotionella röra – och därför lägger den på barnen.
Annons
Så om vi absolut ska prata om dåligt föräldraskap, låt oss då prata om det föräldraskap som skribenten själv beskriver mellan raderna:
Ett föräldraskap som inte bygger på samtal, utan på projiceringar. Inte på relation, utan på dalt och mjäk. Ett föräldraskap där man hellre hittar på att andra använder fysiskt tvång, än att man reflekterar över varför det egna kommunikativa förhållningssättet brister.
Barnen är inte problemet.
Problemet är föräldrar som inte klarar att möta sina barn.
Och låt oss tala om min stackars son – ni vet, han som jag enligt skribentens livliga fantasi ”misshandlar”. Den pojken som trots denna påstådda terrorregim nu kommer få A/B i nästan samtliga ämnen. Han som har ett rikt socialt liv, åker buss mellan Gustavsberg och Söder för att gå i skolan och till träningar, och som tar eget ansvar på ett sätt som många vuxna inte ens klarar av. Ja, den pojken.
Han som, trots detta påstådda förtryck, har förstått något som skribenten själv verkar helt oförmögen att greppa: att kunskap är möjligheter. Möjligheter till ett rikt liv, en fri framtid och ett självständigt vuxenliv.
Det ironiska i Granströms narrativ är att min son – den som jag enligt henne skulle tvinga, bära, slå eller marschera till skolan – i själva verket är på god väg att bli en av de unga människor som tvingas att försörja de hemmasittare som kommer kosta samhället miljarder.
Om du är så intresserad av mig Helena, så kanske du också vet att jag är en flitigt publicerad debattör vad gäller barns rätt till särskilt stöd. Det ena utesluter inte det andra.
Men min radikala övertygelse är fortsatt att barn ska gå i skolan!
LÄS HELENA GRANSTRÖMS TEXT
Visa mer
Av Ulrica Björkblom Agah
Ulrica Björkblom Agah är lärare och skoldebattör.