share-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
Det är först nu som jag fattar att Joakim Lundells mamma lever.
Han har pratat om henne i flera år, och även om jag inte alls har engagerat mig, har hans berättelse om mamman varit ett ständigt sound i det allmänna bruset.
Jag trodde alltså hon var död, eftersom Lundells anklagelser är så fruktansvärt kraftfulla; mamman är mer monster än människa. När jag slår på SVT:s ”Dokument inifrån: Hatet”, inser jag att mamman är en kvinna mitt bland oss.
Annika Berg heter hon, och hon säger att det hennes son påstår inte stämmer. Hans halvbröder säger samma sak. Jocke, säger ”Chrippa” på sociala medier, lever på ”blodspengar”.
expand-left
helskärm
Det är det här som Bo-Göran Bodin rotar i. Vad är egentligen sant om denna mor- och barnrelation som hela Sverige har fått höra om sedan 2017, när Joakim Lundell kom ut med sin självbiografi ”Monster” (en av Sveriges bästsäljande titlar).
Bodin läser journalerna från socialtjänsten och BUP (som Lundell för övrigt själv har lagt ut bakom en betalvägg). Bodin finner inga noteringar om de övergrepp som Lundell minns så väl och som han påstår finns dokumenterade.
Vem ljuger och vem talar sanning? Har SVT ens rätt att ställa frågan, undrar kritikerna. Är inte detta att förtala Joakim Lundell?
Under alla dessa år har ingen funderat över om Lundell har förtalat sin mamma. Nu diskuterar man om SVT ens har rätt att undersöka saken. Det är absurt. Joakim Lundell betraktas som en av ”Sveriges största makthavare”, det klart att han ska kunna granskas.
I min ålder kan man himla med ögonen åt en figur som Joakim Lundell men för den yngre generationen personifierar han drömmen om uppåtstigande. Han började på botten, men nu är han en mångmiljonär med kärnfamilj.
Och pengarna kommer från historien om den hemska barndomen. Det ger nog tröst åt många. På sociala medier har han 1,2 miljoner följare.
Det är annorlunda med Annika Berg. Hon är ingen. Medelklassjournalister och allsköns tänkare kan inbilla sig att Annika Berg har resurser som alla andra att försvara sig, men då vet man mycket lite om klass, självförtroende och verbalitet.
Eller skam. För även om allt Joakim Lundell påstår om sin mamma inte skulle stämma, så finns det tillräckligt mycket för att omgivningen ska sätta sig till doms. Att hennes bristfälliga föräldraskap har blivit en pågående storytelling, i landets samtliga kanaler, måste vara en mardröm.
Jag vet inte varför SVT håller på de andra två delarna, särskilt som den orättvisa kritiken viner runt öronen, men i väntan på nästa avsnitt letade jag rätt på TV4:s dokumentär från i vintras, om det övergivna barnet Joakim Lundell.
I tre oändligt långa avsnitt får vi följa Lundells jakt på frågan varför hans mamma kunde lämna bort honom till en fosterfamilj när han var 8 år – för det är obestridligt.
expand-left
helskärm
Han begär ut journalerna som han inte hade läst när han skrev sin bok. Tittarna serveras enstaka meningar, och delvis lite annat än det som SVT berättar i sitt första avsnitt.
Där framgår att Joakim var deprimerad, aggressiv, och hotfull, att familjen var slutkörd, att de kände sig maktlösa. Han placerades hos oändligt kärleksfulla fosterföräldrar, men efter sex år gav även de upp eftersom Joakim fick sådana raseriutbrott och blev så hotfull, att dottern i familjen blev rädd för honom.
I det här barnets liv fanns nu fyra vuxna människor som inte klarade av honom.
Alldeles för sent diagnostiserades Joakim med asperger och ADD.
I TV4-dokumentären får vi följa med Lundell till en terapeut, som säger att Annika var oförmögen att ta hand om sonen. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kräver extra starka föräldrar. Är man inte det behöver man få hjälp, men den hjälp som erbjöds var inte bra för vare sig Annika eller Joakim.
Lundell accepterar inte det svaret. Han säger att mamman inte älskade honom, att hon var manipulativ.
Terapeuten ser något annat, han säger att mamman gjorde Joakim illa, men hon ville inget illa. Han säger också att det framgår av pappren att mamman uppvisar två sidor: först behandlar hon sin son som ett litet barn, han är 8 år och har napp, sedan tycker hon att han blir för efterhängsen, och skjuter hon bort honom.
Joakim blir irriterad på terapeuten. Han har inte fått det svar han vill ha och säger att det som står i BUP:s journaler kan inte stämma.
Det är som om han vill hata sin mamma. Förståelse eller försoning skulle rasera den Joakim Lundell som han vill vara.
Lundell vill att vi ska köpa hans berättelse rakt av, han har kontaktat en advokat i syfte att SVT inom 24 timmar ska avpublicera Bodins gräv. Om hans bok innehåller fel, så är det förlagets ansvar, menar han också.
Jag vet inte vad Bo-Göran Bodin har att berätta i de kommande två avsnitten, men kan han beslå Lundell med lögner, måste man fundera varför Lundell försatt sig i den här knepiga situationen?
expand-left
helskärm
Irena Pozar har en poäng när hon menar att Joakim Lundell tycks ha använt sin mamma för att skylla ifrån sig sina tidigare dumheter. Hans karriär började med att han var en skön snubbe som ägnade sig åt droger, sexism och rasism. Det är inget han vill påminnas om, men med blicken på den elaka mamman kan vi känna empati för en sabbad ung man.
Men det måste finnas en djupare förklaring. Det är obehagligt att psykologisera kring andra, men Joakim Lundell har bjudit in till det med hela handen. Det här är vad jag tror: Lundells enda förklaring till att han lämnades bort – övergavs – måste vara att mamman är ett monster. Hur skulle hon annars kunna göra något så ondskefullt?
Det är lätt att fastna i en berättelse om sig själv. Särskilt om det är berättelse man drar in deg på. Och särskilt om man aldrig blir ifrågasatt.
Ja, varför har inte Annika Berg sagt något förrän nu? Bredvid klass och skam kan man nog lägga den variabel som Joakim själv diskvalificerar: kärlek. Annika har älskat sin son alldeles för mycket för att träda fram med sin version.
Ett barn har alltid rätt till sin historia, säger de som försvarar Joakim Lundell mot SVT. Det är en sådan där ogenomtänkt maxim som passar det här genompsykologiserande traumasamhället vi lever i: ett barn kan aldrig ha ha fel. Inte ens ett barn som fyllt 40 år får man peta på.
I TV4-dokumentären, som är auktoriserad av Joakim Lundell, säger han om sin mamma, att hon borde vara förbjuden att alls ha barn. Allt han gör i offentligheten, gör han för att påminna henne om att han finns. Det är hans sätt att ta hämnd.
Om Joakim ska kunna bearbeta det här måste han leva ett mycket tråkigare liv, säger terapeuten. Ett liv utan så mycket dramatik.
I klartext: så länge Joakim Lundell tjänar pengar och vinner empati på att hata sin mamma, kan han aldrig gå vidare.
Det är dags att klippa banden. Inte med familjen, men med oss andra.