Mästaren och Margarita
Betyg: 4/5
Film Jon Andersson är positiv till den nya filmversionen av Michail Bulgakovs klassiska roman, som har premiär i helgen.
Michail Bulgakovs roman “Mästaren och Margarita” räknas till ett av de stora mästerverken i världslitteraturen”. Huvudperson i historien är en berömd författare (Yevgeny Tsyganov) i 1930-talets Moskva. En karaktär som benämns som Mästaren. När hans pjäs om Pontius Pilatus ställs in och han blir utesluten ur det sovjetiska författarförbundet bestämmer han sig för att skriva en ny bok.
Huvudkaraktären i den roman författaren skriver heter Woland (August Diehl), en tysk turist i Moskva som visar sig vara djävulen i egen hög person. Med hjälp av karaktären börjar författaren i romanen att utkräva hämnd mot de som motarbetat honom. Han är medveten om att boken aldrig kommer att kunna publiceras i Sovjetunionen men blir ändå påhejad av sin älskarinna Margarita (Yuliya Snigir) att fortsätta skriva. Författaren sjunker allt djupare ner i romanens värld och lägger efter hand till sig själv och älskarinnan i historien. Snart är det svårt att skilja på vad som är fantasi och verklighet.
Antiauktoritära budskap
Michael Lockshins filmversion av den klassiska romanen är ett färgsprakande fyrverkeri, inte minst visuellt. Det gäller såväl miljöerna i Moskva (som både gestaltas i en 30-talsversion och en framtidsversion) som de många drömlika och övernaturliga sekvenserna i filmen.
Foto: Maywin Media
“Mästaren och Margarita” är också träffande i sin kritik mot auktoritära system. Både i sättet som den beskriver det absurda sovjetiska censursystemet och i hur den på ett satirartat sätt skildrar hur den kommunistiska partieliten roar sig på ett minst sagt borgerligt sätt. Att filmen kritiserats av statskontrollerad media i hemlandet Ryssland visar att dess antiauktoritära budskap i allra högsta grad är politiskt relevant, även om det nu är längesedan som Sovjetunionen föll.
Visuellt spännande
Filmen är också väl berättad även om det emellanåt spårar ur lite. Det gäller inte minst slutsekvensen som känns alldeles för lång och utdragen. Det är som att Lockshin känner att han måste ta i från tårna för att visa upp alla specialeffekter.
“Mästaren och Margarita”är dock utan tvekan en av de mest visuellt spännande filmerna som kommit i år. Den kan absolut tävla med en film som finska “Orenda” om epitetet “årets vackraste film”. Det tillsammans med det antiauktoritära budskapet gör “Mästaren och Margarita” till en riktigt bra, om än något ojämn, film.
Jon Andersson