Debatt Politiker i regering och riksdag – tror ni fortfarande att vi ropar varg?

I många år har vi varnat för urholkningen av den personliga assistansen. År efter år har riksdagen beslutat om låga uppräkningar som gjort det svårare att bedriva assistans med kollektivavtal, schyssta villkor och rent mjöl i påsen. Funktionsrättsrörelsen, branschorganisationer, fackliga företrädare och SKR – det är många som varnat.

Från politiken har vi ibland fått intryck av att de tycker att vi ropar varg. Assistansen klarar sig ju? Ni kämpar vidare, varför ska vi då satsa mer pengar?

Regeringen har möjlighet att ångra sitt misstag och tillföra extra pengar i vårändringsbudgeten

Frågan är rimlig. Svaret är att väldigt många brinner för assistansen och har gjort allt de kan för att den ska klara sig. Men för varje år har det blivit allt svårare. Hur ska man kunna rekrytera och behålla personal, om kostnaden för de kollektivavtalade löneökningarna inte ersätts? Hur ska man kunna arbeta med arbetsmiljö och kvalitet, när nästan varje krona går till lön och löneomkostnader? Hur ska familjer orka, när de inte längre kan få assistans med god kvalitet, för att assistenterna söker sig vidare? Hur ska assistenterna kunna fortsätta utvecklas i sitt arbete, om det inte finns utrymme för fortbildning?

Nu är dock gränsen nådd. Nu slutar vi ropa varg. Nu slutar vi varna för att duktiga assistansanordnare kommer behöva lägga ner, om ingenting händer. För nu är det vi varnat för verklighet. Många duktiga anordnare planerar sin avveckling. Riksdagens beslut om en uppräkning på 1,5 procent för 2026, samtidigt som det kollektivavtalade märket ligger på 3,0 procent, blev spiken i kistan.

Regeringen har möjlighet att ångra sitt misstag och tillföra extra pengar i vårändringsbudgeten. Att gå från 1,5 procent till 3,0 2026 skulle kosta staten 475 miljoner kronor. Om regeringen samtidigt meddelar att man budgeterar för en uppräkning i nivå med kollektivavtalade löneökningar för de kommande åren kunde de duktiga verksamheter som nu planerar sin avveckling i stället börja planera för framtiden.

Det bästa sättet att framtidssäkra assistansen är en indexering av ersättningen. Men för att assistansanvändare, assistenter och assistansanordnare ska kunna dra nytta av långsiktiga lösningar måste det också till lösningar på kort sikt. Läget är minst sagt akut.

Om regeringen inte agerar under våren kommer följande hända:

  • Seriösa anordnare – kooperativ och företag – tvingas stänga butiken.
  • Oseriösa och kriminella anordnare kan flytta fram positionerna.
  • Kommunerna får ta över ansvaret för assistansen, vilket innebär en kraftig kostnadsökning eftersom assistans i kommunal regi är 30 procent dyrare. Det innebär en kostnadschock på 6–9 miljarder per år för kommunerna.
  • Det blir allt svårare att rekrytera och behålla personliga assistenter. Finns det inga assistenter blir rätten till assistans en pappersprodukt.
  • I stället för assistans kommer assistansberättigade få klara sig med hemtjänstliknande insatser – eller tvingas flytta till gruppbostäder.

Politiker i regering och riksdag – tror ni fortfarande att vi ropar varg? Hör av er. Vi visar gärna upp siffrorna. Ni kommer inte tro era ögon när ni ser hur illa det är. Om ni vill ta ansvar för att assistansen överlever är det nu det gäller.

Ida Ingerö, näringspolitisk chef Vårdföretagarna