share-arrowDela
unsaveSpara
DORTMUND. ”Det måste hända något”, tyckte jag inför VM-premiären.
Det gjorde det.
Nu måste det hända ännu mer i det här landslaget.
Ute ur VM – innan matchen: ”Vi har satt och själva i situationen”
2:41
Mitt tema inför VM var att det måste hända något i världstoppen och framför allt med det svenska landslaget.
Helst skulle de två efterlysta förändringarna förenas i att Sverige sprängde stormaktstrion i toppen och knep en efterlängtad medalj eller, i en drömvärld, till och med vann VM-guld.
Det ser inte ut att hända något i den absoluta världstoppen i det här mästerskapet heller och i så fall ville jag hellre ha ett svenskt fiasko än ännu en hedersam femteplats.
Jag fick mitt fiasko.
expand-left
helskärm
Sverige var utslaget redan innan man gick in i sina andra match i mellanrundan och man gör sitt sämsta VM på tio år, då man slutade nia, kanske till och med sedan VM 2009 när man tvingades avsluta i loserturneringen President’s Cup.
Och det beror inte på otur eller en mardrömslottning den här gången utan rakt av på för dåliga prestationer. Och jag vill betona att förväntningarna hos experter och tyckare inte var för högt uppskruvade: de flesta tippade att Sverige skulle ryka i en kvartsfinal.
Tvinga Axnér att välja – eller ta in en väletablerad tränare
Detta har hänt men nu måste det hända ännu mer i det här landslaget och det stavas en nystart.
Det är dags att sluta jaga den där medaljen, starta om med sikte på OS och hemma-EM 2028 och ha överseende med ett par blygsamma placeringar i de närmaste mästerskapen.
Sedan har vi sett damerna studsa tillbaka snabbare än så efter misslyckanden: EM-silvret 2010 ett år efter VM-fiaskot 2009, EM-bronset 2014 ett år efter att man missade VM 2013, VM-semin 2017 efter de två misslyckade mästerskapen 2016 och OS-semin 2021 ett halvår efter EM-debaclet 2020.
Efter ett sådant här fiasko inställer sig förstås frågan om förbundskaptenen ska få fortsatt förtroende.
Jag kräver inte Tomas Axnérs avgång. Och han kommer inte att få sparken. Han förlängde över OS så sent som i våras och i Sverige har vi som bekant ingen tradition av att sparka förbundskaptener även om det hänt då och då i handbollen till skillnad från fotbollen.
Axnér lyfte det här landslaget till en ny nivå under 2021–22, utan att påstå att man kan leva på gamla meriter, och han kan göra det igen.
Men har han tiden och kraften att göra det?
expand-left
helskärm
Jag tror inte det så länge han dubbeljobbar som tränare för Esbjerg med de krav och den press han har på sig där. Axnér, som har sett sliten ut i VM efter en höst där han varit hårt ansatt i Esbjerg, har 1,5 år år kvar på sitt kontrakt med danskarna men ska landslaget göra den nödvändiga omstarten tycker jag att han ska tvingas välja: antingen Sverige eller Esbjerg, inte både och.
Men det kan finns ett alternativ där han trots allt fortsätter dubbeljobba: en väletablerad tränare som assisterande eller till och med i ett delat ledarskap. Det är för plottrigt nu där Axnér, assistenten Johanna Wiberg och team managern Frenne Båverud delar på 1,5 tjänster plus att man nu tagit in Toni Johansson som extracoach på VM.
Jag har inget klockrent namn men tänker någon i Per Johanssons, Ola Lindgrens eller Martin Boquists kaliber. Det behöver inte vara en svensk, men ska nog vara en skandinav.
Räknar med att de rannsakar sig själva
Spelarna då?
De många 30-plussarna i stommen blir inte bättre men problemet är att återväxten är alldeles för svag. De riktigt stora talangerna saknas och de ”eviga” talangerna Nina Koppang och Tyra Axnér har fortfarande inte tagit det sista klivet.
Tittar vi bara på den individuella kvaliteten är veteranerna fortfarande de bästa på sina respektive positioner. Andrauppställningen imponerade till exempel verkligen inte i andra halvlek mot Sydkorea i kväll.
Men som de sett ut i VM kan man ifrågasätta om många av dem har kvar det rätta drivet för att vara med i landslaget i fortsättningen, i synnerhet om man ska göra en omstart. Nacksenorna har gått väldigt snabbt den senaste veckan när det gått emot.
Jag räknar med att det äldre gardet rannsakar sig själva efter detta VM och tar sig en rejäl funderare på om de, som jagat en medalj i så många år, är beredda på en nysatsning där man tar ner medaljambitionerna under ett par år. För övrigt ska alla i den här VM-truppen rannsaka sig själva.
Sedan är det förstås upp till Tomas Axnér, eller vem som nu ska leda laget, att bestämma om de platsar.
Det kommer att behövas en generationsväxling av något slag men jag menar inte att hela den äldre stommen ska bytas ut. De som har motivationen kan fortfarande ha i ett landslag att göra, i en eller annan roll, och man behöver behålla en viss rutin i laget.
Och även om det inte finns några supertalanger som knackar på landslagsdörren kan yngre spelare plötsligt ta stora kliv om de väl får förtroendet. Jamina Roberts fick till exempel stå tillbaka för Isabelle Gulldén i många år. När Gulldén slutade efter EM 2020 var Roberts visserligen 30 år men ett halvår senare, i Tokyo-OS, var hon en av världens bästa spelare.
Och det finns faktiskt unga talanger i svensk damhandboll som Hanna Lundvall, 18, och Isabelle Rydén, 19. Vi har de lite äldre Thea Kylberg, som varit med här i en undanskymd roll, och Charité Mumbongo. Det är dags att testa dem på riktigt nu.