Högre studier var länge biljetten till en klassresa – nu är de på väg att tappa i värde. Politikerna måste dra i nödbromsen.

Värdet av akademisk examen sjunker. Politikerna måste reagera.

Öppna bild i helskärm

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Patrik Kronqvist

Under två år som redaktör för studenttidningen Lundagård på 00-talet hann jag coacha många journaliststudenter.

Med tiden upptäckte jag ett mönster. Eleverna från Skurups folkhögskola var mer flygfärdiga än studenterna från Lunds universitet. De hade tydligare vinklar, vassare ingresser och rakare språk.

Det är inte så konstigt. På folkhögskolan fokuserade man på hantverket, på universitetet på att uppfylla vetenskapliga krav. Och det är något helt annat att skriva ett medryckande reportage än att författa en C-uppsats.

Jag kom att tänka på detta när JMK i Stockholm i veckan pausade intaget till journalistprogrammet nästa år. Efter kritik från en extern granskare ska utbildningen göras om och bli ännu mer vetenskaplig. 

När beskedet kom kunde man nästan höra en suck från alla redaktörer ute vid DN-skrapan i Stockholm.

I oktober uppgick arbetslösheten i Sverige till nio procent, enligt SCB. Värst är läget för utrikes födda. Men nytt är att allt fler högutbildade också går utan jobb. De senaste två åren har arbetslösheten ökat snabbare för akademiker än för dem som bara har en gymnasieexamen. 

Förklaringarna skiftar. Den svaga konjunkturen, dålig matchning, artificiell intelligens… Men det är svårt att frigöra sig från tanken att värdet av en akademisk examen också är på väg att sjunka. 

En orsak är rent numerär. En gång i tiden var högre utbildning något mycket exklusivt. Om du varit inne och vänt på ett universitet var du närmast garanterad jobb. I dag – när närmare hälften av den svenska arbetskraften har läst vidare efter gymnasiet – är högre studier inte en lika säker biljett till klassresan. 

Men i bakgrunden anar jag också en gryende skepsis mot universitetet som utbildningsform. Pay pal-grundaren Peter Thiel har varit kritisk länge. Redan för 15 år sedan började han dela ut generösa stipendier till dem som nobbar college för att i stället utveckla en affärsidé.

I dag erbjuder Palantir, ett big data-bolag han grundat, traineeplatser för unga som kommer direkt från high school, där kurser i västerländsk civilisation varvas med verkliga arbetsuppgifter — och där de bästa efter fyra månader kan få anställning.

Thiel är inte ensam. Det hajpade svenska AI-bolaget Lovable sökte i somras efter talanger som precis har gått ut gymnasiet. De erbjöds löner på uppemot 66 000 kronor i månaden.

”De flesta utbildningar i dag är inte mer värda än några få Chat GPT-promptar. Vi vill erbjuda en alternativ väg,” stod det i jobbannonsen.

Google, Amazon och IBM är andra företag som har egna program för att utbilda arbetskraft.

På Tiktok ser man sällan tjänstemän som skriver jämställdhetsplaner.

Det är knappast någon slump att det handlar om företag som ligger i framkant av IT-utvecklingen. Techjättarna sitter på oändligt mycket mer kunskap om sådant som generativ AI och molntjänster än vad de tekniska högskolorna gör.

Annons

Men den nya tekniken sätter också press på klassiska utbildningar. I somras larmade studenter på MBA-programmet vid Stanford om att AI gjort det för lätt att ta examen. På vissa tentor har betyget i genomsnitt varit 99 av 100.

Nu är studenterna rädda för att att företagen ska inse att de inte har fått lika djupa kunskaper som förr och att värdet på deras examen ska rasa. Rädslan förstärks förstås av det faktum att deras utbildning kostar över 2,3 miljoner kronor.

Lärosätena måste definitivt anpassa sig efter AI. Hemtentor är till exempel en mycket dålig examinationsform när Chat GPT finns i var students telefon. 

Men det finns faror med att göra för stora förändringar inom akademin. Det stora problemet är inte det vetenskapliga arbetssättet i sig, utan att det getts på tok för stor roll i många yrkesutbildningar. Det är som en invasiv art som slår rot också där den inte hör hemma.

Kadetter har tveklöst nytta av att läsa akademiska kurser, till exempel. Men det är ett feltänk att högskolelagen numera sätter ramarna för hela officersprogrammet. Det har gett oss befäl som känner sig mycket väl förberedda för att skriva uppsatser, men dåligt rustade för att kriga. 

Trots de uppenbara nackdelarna – och trots att värdet av en examen är på väg att devalveras – trycker fler professioner på för att akademiseras. Polisförbundet vill exempelvis att polisutbildningen ska bli ett treårigt högskoleprogram.

Politikerna behöver hålla emot alla sådana krav. 

De borde också motverka överutbildning genom att förhindra det offentliga från att ställa högre krav på examen än nödvändigt. För många roller räcker det lika bra med en kandidat som med en master. Och det är mycket värt för både studenter och samhälle om de kan börja jobba ett par år tidigare.

Politiker behöver också sätta stopp för den exempellösa utbyggnaden av den högre utbildningen. Sverige har redan fler universitet än högskolor och om Socialdemokraterna vinner nästa val lär Södertörn stå näst på tur att få sätta upp universitetsskylten på fasaden.

Det är dålig politik att smeta ut resurserna – speciellt när ny teknik gör att svenska lärosäten förmodligen kommer att möta mer direkt konkurrens från utländska prestigeuniversitet via nätutbildningar. 

Kloka politiker gör även gott i att snegla på reformerna i Danmark som görs för att uppvärdera klassiska yrkesutbildningar. Många välbetalda yrken skriker efter kompetent arbetskraft, medan unga som läst kultur- och medieutbildningar på universitet går utan jobb. 

Det är svårt att förändra attityder från toppen. Men glädjande nog anas en trend underifrån. På Tiktok ser man sällan tjänstemän som skriver jämställdhetsplaner, håller medarbetarsamtal eller formulerar värdeord. Man ser desto fler tapetserare som renoverar fåtöljer, trädgårdsarbetare som röjer upp igenväxta trädgårdar och barberare som gör perfekta fades.

Ungdomsbarometern ser i sina enkäter med svenska unga också en ”blue collar comeback”, en uppvärdering av fysiska arbeten där resultatet syns, känns och inte kan ersättas av en algoritm eller maskin.

Låt oss hoppas att det inte är en tillfällig trend. Akademisk kunskap är inte allt. På Lundagård hade flera av mina bästa reportrar ingen journalistutbildning alls.

Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.

LÄS MER: Jas-piloter ska flyga – inte studera Star Wars