Kommunpolitikerna borde oroa sig mer över det som pågår i de särskilt utsatta områdena än över risken att få dåligt rykte.
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen.Kristianstadsbladets politiska etikett är liberal.
I tisdags presenterade Polismyndigheten sin uppdaterade lista med 65 utsatta områden runt om i Sverige. Områdena delas upp i tre kategorier: utsatta områden, riskområden och särskilt utsatta områden. Precis som vid varje tidigare tillfälle sedan 2015 då listan släpptes första gången, ifrågasätts den av både av kommunpolitiker och av boende i de utpekade områdena, vilka menar att platser som listas av polisen stigmatiseras. Som om det vore listan i sig som är problemet.
Det är det naturligtvis inte. Polisen gör bedömningar över vilka bostadsområden som behöver extra fokus och mer resurser, eftersom de är särskilt drabbade av sådant som utsatthet, gängkriminalitet, parallella samhällsstrukturer, fundamentalism, drogförsäljning, bilbränder och svårigheter för blåljuspersonal att arbeta utan att bli attackerad. Det är detta som stigmatiserar ett område, inte myndighetens lista.
Annons
Annons
Bild: Polisen
Det som försiggår i dessa områden är inte heller någon hemlighet. De som bor där lever varje dag med den utveckling som Polisen sätter ljuset på. Deras barn hålls hemma för att det skjuts runt sandlådor, de får vänta länge på ambulansen eftersom den måste invänta poliseskort, de ser droghandlarna och deras unga springpojkar hänga i centrum. De vet precis. Det gör också alla som följer medierapporteringen och de som arbetar inom rättssystem, skola och med utsatta människor.
Naturligtvis finns det även mycket som är trevligt, roligt och bra på platser som Gamlegården i Kristianstad, Årby i Eskilstuna eller Vivalla i Örebro. Det finns människor med vanliga liv som går till jobbet, umgås med sina familjer och ägnar sig åt fritidsintressen. Det finns fina lekplatser, föreningsliv och fotbollsklubbar. Men att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det mörka inte också finns, gör inte situationen bättre.
Sverige, kanske framför allt offentlig sektor, har en otrevlig ovana att döpa om saker för att skönmåla eller sopa under mattan. Så blir särskilt utsatta områden ofta ”urbana utvecklingsområden”, kriminalitet och drogproblematik blir “utmaningar”. Allt för att undvika att vissa områden ”stämplas” eller får ”dåligt rykte”.
Annons
Sverige har en otrevlig ovana att döpa om saker för att skönmåla eller sopa under mattan.
Annons
Självklart är det tråkigt att människor upplever att deras stadsdel beskrivs i negativa ordalag. Men att låtsas som att allt är frid och fröjd eller kan lösas med lite fler fritidsgårdar och socialtjänstens samtalsstöd är i realiteten ett stort svek.
Grunden för kunna agera och förändra är att man är ärlig och öppen med vad som händer och hur allvarliga problemen är.
En god sak med att Polisens lista är öppen, offentlig och dessutom uppdateras med jämna mellanrum. Det går också att se att det arbete som läggs ned för att motverka utanförskap och brott ger resultat. I år plockades till exempel Andersberg i Halmstad bort som utsatt område.
För de kommuner som ansvarar för de områden som ligger kvar på listan, är det bara att ta av sig offerkoftan och fortsätta kämpa. Alla de där vanliga människorna som lever sina liv granne med gängkriminella och blåljussabotörer förtjänar mycket bättre.
Läs mer: Gamlegården bland Sveriges utsatta områden