Publicerad 20 aug 2025 kl 23.27
Smashing Pumpkins blev till slut som dom andra.
En minnesmaskin som tar allt tillbaka till stora gitarrljud och melodier från förr att döda för.
Smashing Pumpkins
Gröna Lund
Bäst: ”Mayonaise”, ”Cherub Rock”, ja, allt från ”Siamese Dream”.
Sämst: Känslan rätt ofta att det här är en vanlig onsdagskväll på jobbet.
Överraskande: Att det är så mycket folk i allmänhet och så många kids i synnerhet på plats. Kul!
Stämning: Längst fram verkar de vara med på noterna, mer avvaktande i de bakre leden.
Spaning: Är Corgan tillfreds med att nu vara en nostalgi-akt?
Visa mer
2005 satte Smashing Pumpkins ledare Billy Corgan in en helsidesannons i lokaltidningarna hemma i Chicago. Han ville ha tillbaka sitt band. Då handlade det främst om att bandmotorn ville att gitarristen James Iha och basisten D’Arcy Wretzky (som lämnat några år tidigare) skulle återkomma tillbaka in i fållan, men även att han ville hitta tillbaka till själva essensen av vad Smashing Pumpkins en gång var.
Tjugo år senare söker Corgan på sätt och vis fortfarande.
På nöjesfältet är det trångt, Judas Priest pumpas i högtalarna innan start. Pumporna är den internationellt sett största bokningen till Grönan i sommar och folk sluter upp.
Corgan har många gånger ondgjort sig över andra band som cashar in på ren nostalgi, som spelar alla gamla hits åldrande fans vill höra. Och nu är hans band mer eller mindre där själva.
Corgan ger ett rätt distanserat intryck under konserten, som att han lite resignerat till dåtiden. En svartvit-spräcklig schaman med förmågan att resa bakåt i tiden till en form av rock som knappt görs längre, en köttig variant som dominerade 90-talets MTV och där gitarrerna hela tiden ledde vägen. Redan i inledande ”Glass’ theme/Heavy metal machine” kan sångaren (med en röst som aldrig varit nära autotune) inte låta bli att le åt att han kan föra ett sådant oväsen med sitt instrument.
”Let’s rock!” ylar plötsligt Iha, som om vi inte förstått detta. I introt till ”Zero” matar Corgan ackord som han stod i en musikaffär och testade en ny förstärkare. Hans solo i ”Porcelina of the vast oceans” bara fortsätter och fortsätter. Corgan är en underskattad gitarrist.
Låtlistan innehåller alltså nästan bara material från skivorna som en gång gjorde bandet till ett av de allra största inom genren alternativ rock. Och varför inte? Låtarna från nittiotalet är fortfarande odiskutabelt fantastiska. Flest mobiler åker upp under en magisk ”1979”. Bara den kollektiva glädjesucken från publiken när ”Today” drar igång säger allt. Den reaktionen får Smashing Pumpkins inte på något de gjort under tvåtusentalet.
Ljudet är tunt i början, först i ”Cherub rock” växer gitarrerna till en ogenomtränglig vägg. Varför de väljer att ge sig på Berlins åttiotals-hit ”Take My breath away” förblir höljt i dunkel. Och varför inte något från debuten ”Gish”?
Inför sista låten ber Corgan Iha att sätta betyg på kvällen, mellan ett och tio. Nio komma sju, enligt den alltid lika orubblige Iha. Nåväl.
En sista sak: kamerorna är duktiga på att zooma in alla kids längst fram som är på plats och rockar loss. Att det är så många från en yngre generation är lite förvånande men väldigt glädjande.
Samtidigt är det väl så att tonårsangst och skrikande gitarrer aldrig går ur tiden.
Låtlistan
Glass’ Theme
Heavy Metal Machine
Today
Bullet With Butterfly Wings
1979
Edin
Pentagrams
Take My Breath Away
Mayonaise
Disarm
Tonight, Tonight
Cherub Rock
Bodies
Porcelina of the vast oceans
Jellybelly
999
Ava Adore
Zero
The Everlasting Gaze
Visa mer