– JAG SKA PÅ NOBELMIDDAGEN!
Det var det första jag skrek i telefonen till min syster Adina efter att Expressens kulturchef skrev på Instagram och frågade om jag var sugen på att bevaka festen.
Tänk att få spendera en kväll med (eller i alla fall få vara i samma rum som) två av mina favoriter – Ebba von Sydow och Jessica Gedin. Sen slog det mig att jag även kanske skulle få se kungen. Live. Jag har bara gjort det en gång tidigare, när han och Silvia besökte Sankta Toras park i Torekov när jag var nio. Jag var där med min Montessoriskola och samtidigt som jag vinkade till Carl Gustaf stod några av skolans coolaste tjejer och sjöng ”I’m a big big girl” av Emilia som precis släppts.
”Du kommer att få smaka Nobelmenyn!” sa Adina.
”Och besöka Stadshuset!” svarade jag.
Tre kronor! Precis som med kungen så har jag bara varit inne där en gång, men oväntat nog var det en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag kände mig så trygg. Lugn. Chockad över att ett så nationellt monument omfamnade mig på det sättet. Jag började använda minnena av byggnaden som ångestdämpare. Varje morgon då jag vaknade deppad så tog jag djupa andetag och tänkte: Det finns något större än du Amanda… något viktigare. Skönheten Tre kronor, glöm inte det.
Och det hjälpte.
Festlokalen Stockholms stadshus har en lugnande effekt på Amanda Romare.
Foto: JONAS ENG
Stockholms stadshus.
Foto: MAXIM THORÉ/BILDBYRÅN
Jag började även se till att alla mina hotellövernattningar i Stockholm hade utsikt över tornet. Svindyra rum som jag egentligen inte hade råd med men som lindrade min psykiska ohälsa.
Jag lutade mig tillbaka nöjt i fåtöljen – Nobelfesten? Åhh.
Men då började en ny tanke krypa sig på. Eller den snarare slog till mig hårt. Den uppenbara frågan som kanske borde ha slagit mig direkt – varför just jag?
Jag har ju inget med Nobel att göra?
”Vem i landet passar minst in på en Nobelmiddag?”
Insikten om att det här var för bra för att vara sant eskalerade. Jag är inte forskare, jag är inte politiker och jag är inte släkt med Alfred Nobel som några av mina klasskamrater i Montessoriklassen var i Båstad. De får biljetter varje år för att delta. Jag ringde upp redaktören som direkt började prata entusiastiskt om hur bra bevakningen skulle bli.
”Alla på redaktionen kände att du var ett bra val”, sa han.
Jag harklade mig, försökte låta positiv.
”Vad kul, och hur kommer det sig att ni tänkte just på mig?” började jag. ”Var det så att ni ville skicka Sveriges… ehh… mest otippade person rakt in i det svenska finrummet? Diskuterat vem i landet som passar minst in på en Nobelmiddag? Vem som är Sveriges gris?”
Redaktören började skratta, jag väntade på att han skulle förneka saken men i stället svarade han med genuin röst:
”EXAKT SÅ!”
Amanda romare letar klänning till Nobelfesten.
Foto: JONAS ENG
När vi la på ringde jag upp Adina igen.
”Det är ett jippo”, sa jag, ”de vill bara skicka mig för att provocera kungen. De har säkert sett ’Tvångstango’.”
Ett tv-program som släpptes på SVT i somras när jag snackar om min OCD.
”Jag lovar, de är ute efter att jag mitt i Nobelpristagarnas tal ska få en tvångstanke, ställa mig upp och dansa o-PK som Tutankhamun mellan raderna, eller att jag ska få något av mina ticsanfall som att rynka näsan var femte sekund?”
”Skitsamma”, sa Adina. ”Du får ju gå på Nobel!”
Kan man ens tacka nej till det? Oavsett om Expressen gnuggar händerna i bakgrunden och hoppas på fiasko.
”Du får däremot inte använda din gaffel som kniv som du brukar”, la Adina till, ”eller äta med öppen mun… som du också brukar.”
”Nej, så klart inte”, svarade jag.
”Och du måste lägga servetten i knät.”
”Ja…”, svarade jag igen, ”det enda jag är orolig för är att jag ska spotta på någon av mina bordsherrar.”
”Du får inte äta med öppen mun… som du brukar”
Det råkar jag nämligen alltid göra när jag blir exalterad och pratar för mycket. Det är mina utstickande tänder.
”En dillbit som flyger i väg på en gammal mans nystrukna frack”, fortsatte jag.
”Du får artikulera ordentligt”, sa Adina.
”Ja, borde jag säga att jag är veg? Take a stand?”
Absolut inte, svarade Adina och förklarade att när man är på Nobelfesten äter man det som serveras.
Amanda Romares syster Adina hjälper till med förberedelserna.
Foto: JONAS ENG
”Okej, tror du kungen vet vem jag är?” sa jag. ”Alltså om han har sett mina artiklar?”
Kungafamiljen säger ju ändå att de ser på tv och läser tidningarna mycket.
”Det hade bara varit skönt att veta om vi hamnade på en öde ö, jag och kungen”, fortsatte jag, ”om han skulle bli rädd eller bara – men där är ju du.”
”Jag tror han skulle bli rädd”, svarade Adina innan hon satte sig för att sy en potentiell klänning till mig till evenemanget.
”Den mest utskällda klänningen i Nobels historia”
För det viktigaste av allt var trots allt inte om jag skulle råka spotta eller skära min köttbit med gaffeln utan – vad ska jag ha på mig?
Annons
Den frågan är nämligen det värsta jag vet, kläder. Det kan ta timmar att bestämma vad jag ska ha på mig bara till affären och blir det fel bryter jag ihop.
Det har blivit lite bättre sen i somras då jag gjorde ”Tvångstango” och fick KBT-hjälp men det är fortfarande en väldigt svajig uppgift för mig. När jag råkade nämna min problematik för Expressen ringde de upp:
”Vi tänker att du kanske ska ha på dig Birgit Friggebos klänning?”
Vem är Birgit Friggebo – ville jag fråga – men redaktören hann före:
”Det är hon som burit den mest utskällda klänningen i Nobels historia.”
”Aaahh”, svarade jag.
”Vi tror vi får låna den. Eller om du vill göra något på Maddes röda?”
Birgit Friggebo, dåvarande kulturminister, på Nobelmiddagen 1992…
Foto: ANDERS HOLMSTRÖM/TT
…och prinsessan Madeleine på Nobel tio år senare, 2002.
Foto: ANDERS WIKLUND/TT
När vi la på googlade jag både Birgits och Maddes klänningar och kunde konstatera att det var väldigt mycket bröst. De var dock snyggare än vad jag tänkt, inte minst Maddes, men eftersom jag tvekade på att jag skulle kunna få kontakt med henne så ringde jag Birgit i stället. Frågade om jag fick prova hennes.
”Ska vi inte ringa en ambulans?”, frågade fotografen
Efter lite googling hade jag lärt mig att Birgit är 83 år och modern till att vi kallar friggebodar för friggebodar i dag. Jag fick komma hem till henne i Bromma. Hon bodde på fjärde våningen.
”Det är bäst om ni tar den”, sa hon och gav mig en kasse med klänningen.
Allt gick snabbt och hanterades i dörröppningen.
Amanda Romare har precis säkrat Birgit Friggebos berömda klänning från Nobelfesten 1992.
Foto: JONAS ENG
Väl nere på gatan igen kikade jag ner på klänningen.
Jag tänkte på allt som kommit upp när jag googlat. En text från Svensk Dam som rankade Nobelklänningar:
”Går vi vidare till de klänningar som knappast kommer gå till historien som de mest hyllade toppar troligtvis Birgit Friggebo den listan.”
Och Hemmets Journal:
”Fem förfärliga fadäser på Nobelfesten.”
Högst upp kom dock en bloggsida med det trevliga namnet ”Oss granntanter emellan” av Camilla Thulin och ett inlägg från 2013:
”Det är tragiskt att man mobbar maktens kvinnor då de vågar vara kvinnliga.”
Och när jag nu såg klänningen in real life så tänkte jag mest på den kommentaren. För klänningen såg till och med snyggare ut än vad jag sett på bilderna. I alla fall i påsen.
Jag begav mig hem till min farmor i Uppsala för att prova och se om det var den som grisen ska bära på Nobel 2025.