Ibland rinner hela civilisationers uppgång och fall genom en enda grotta, från stalaktiterna till de framtida vilsegångarna på djupwebben. I titelnovellen berättas i kollektiv form om en radioaktiv cesiumpump som via ett skrotupplag smittar hela samhällen men också skapar självlysande barnhelgon. Rädslan för djävulen har fått en sekt att stänga in sig bakom stängsel med elchocker.
Novellerna utspelar sig i gränslandet mellan gammal vidskepelse, urspårad vetenskap och alltid nära vardagsvåldet. Ibland har hon ett vidvinkelseende genom tiden men lika gärna kan det vara en dialog inne i en fattig tonårspojke som efter att ha begått ett mord också får härbärgera sitt offer.
Jag läser den till sidorna tunna novellsamlingen två gånger och är djupt imponerad både av hennes ämnesval, montageteknik och detaljerade språk som också det sträcker sig från traderade urgamla myter till digitaliserade AI-chefer och Bin-Laden-barer. Liliana Colanzi skriver en kortprosa med hög densitet som ibland är fantasy och ibland rakbladsvass skär genom samhällets orättvisor. Andinsk gotik kallas detta, läser jag på baksidan, mera sånt att tampas med!!!
Men allt är inte nattsvart, det går att som ett bältdjur gräva sig ut och drömmarna kan krypa ut ur ens huvud och flyga ut i världen.