Tomas Pettersson

Publicerad 6 dec 2025 kl 18.26

Ibland är det svårt att veta var en tanke kommer i från.

Men så här är det:

Denna eländiga dag på Granåsen kan jag inte låta bli att undra var i all världen du tagit vägen, Jens Burman?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jens Burman efter VM-stafetten i våras.

Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärmTomas Pettersson

Här står man med resultatlistan efter en skiathlontävling för herrar i världscupen i Trondheim. Låter blicken svepa ner längs listan i sökandet efter de svenska åkarnas placeringar. Ner, ner och ännu längre ner.

När man till slut hittar dem är det som att höra Lotta Engbergs röst förkunna nummerdragningen i Binglotto på en uppesittarkväll:

– Hörrni! Då har vi Edvin 23. William 28. Gustaf 32. Johan 41. Eric 42. Och Alvar 46. 

Bingo någon?

Näppeligen. Den här gången finns det inga svenska vinnare. Inte ens nära. Det var i stället ett lopp fyllt av svenska förlorare.

Och om man – som jag – just en sån här gång börjar fundera på hur ett svenskt stafettlag ska se ut i OS om två månader börjar allt kännas rätt knepigt.

Jag är visst inte ensam om den tanken.

– Ett svenskt stafettlag ska vara en medaljkandidat i OS. Men… som de presterar just nu har jag svårt att se hur det ska gå till.

Det är Viaplays expert Johan Olsson som stannar till för att debriefa det haveri vi just upplevt. Och jo, så ska vi ju prata om en sak till.

Vår längtan efter Jens Burman.

Mycket mer än så blev inte sagt

Det är faktiskt på dagen exakt nio månader sedan jag stod på exakt samma plats som jag gör nu inne på Granåsens skidstadion.

Framför mig stod Jens Burman och flinade. Han hade precis varit med om att åka hem ett VM-brons i stafetten. Veteranens allra första mästerskapsmedalj.

– Nu får man väl ändå vara lite nöjd, sa Burman.

Mycket mer än så blev inte sagt. Men det behövdes inte heller. Det syntes lång väg hur bra landslagets egen lille butterjämte faktiskt mådde där och då.

Efteråt skrev jag en krönika om vilken förbannat fin stund det var. Om hur mycket jag unnade Jens Burman den framgången. 

Nu sitter jag här och skriver en krönika om Jens Burman igen. Men den här gången om hur mycket jag saknar honom.

Det gör Johan Olsson också.

– Jens kan ju hantera både klassiskt och fristil. En viktig kugge i ett svenskt stafettlag när han är som bäst, säger Olsson.

Annons

Men det är Burman inte direkt just nu?

– Nä, hans säsongsinledning har varit katastrofal. Och då överdriver jag inte. 

Nej, Johan Olsson gör ju tyvärr inte det.

Så illa är det faktiskt

På väg hem från världscupen i Ruka förra helgen slog jag en signal till Jens Burman. Han svarade från Åsarnas gamla buss på väg hem från Sverigecupen i Boden.

Och nej, det hade inte gått bra där. Heller.

– Det börjar kännas lite stressigt ändå. Man hade ju velat få chansen i Trondheim. Men så blir det ju inte, sa 31-åringen.

Nej, med en resultatrad på 22-29-47-24-15 på de fem nationella lopp Burman åkt den här säsongen är världscupen inte aktuell. I stället blir det skandinaviska cupen i Östersund nästa helg.

Och sen då?

– Jag vet inte ens hur jag skulle kunna få chansen i Tour de ski. Det är inget som passar mig heller. Och efter touren återstår det väl egentligen bara en chans. Världscupen i Oberhof, säger Jens Burman.

Så illa är det faktiskt. Lyckas inte Jens Burman där är OS-racet kört.

Du, jag håller i alla fall tummarna.

– Mmm, det kan behövas, säger Burman.

Det svenska herrlandslaget är just nu fyllt av unga, vassa, moderna framtidsåkare. Som Edvin Anger, William Poromaa, Anton Grahn, och Alvar Myhlback.

Fint så.

Men samtidigt är två åkare som det senaste decenniet varit en bärande del av landslagets ryggrad ute i mörkret på en desperat jakt efter en väg tillbaka till rampljuset.

Den ene är Calle Halfvarsson. Den andre Jens Burman. 

Jag hoppas verkligen minst en av dem hittar tillbaka i tid. Jag tror till och med att det kan vara avgörande för den där svenska stafettmedaljen i Italien.

För det är ju bara att titta igen på den där Bingolotto-raden från Trondheim i dag och inse faktum:

Det här håller inte.