I kväll är det dags. Nobelmiddagen. Jag ser Tre kronor från mitt fönster här från hotellrummet. Jag har tagit en herpestablett eftersom jag alltid får munsår när jag är så här stressad.
Adina tycker jag slösar på ”guldet” när jag bara tar det i förebyggande syfte men jag pallar inte känna herpesen bubbla upp under middagen.
Herpestabletterna.
Foto: Privat
Jag fick ett sms från min bildredaktör på Expressen nyss.
”Man behöver vara ganska flink upp för trappan efter middagen. Tänk på det! Annars fastnar man i en kö med hundratals andra och det kan ta en timme att komma upp på övervåningen.”
Jag stirrade på meddelandet. Hittills hade jag ju bara haft klänningen, researchen kring Nobelpristagarna och vad jag skulle ha på mig att oroa mig för. Trappan har jag inte ens tänkt på.
”Om det hopar sig så träng dig!” fortsatte han.
”Det kan jag ju inte”, svarade jag och såg framför mig hur jag armbågade mig förbi en gammal tant som visade sig vara prinsessan Christina.
Prinsessan Christina och Tord Magnuson vid kungens middag för Nobelpristagarna på Slottet 2023.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
”Nej, okej, men då får du resa dig fort. Det är så politikerna gör.”
”Oki”, svarade jag och hoppades att jag skulle träffa Nooshi Dadgostar i trappan.
Hon och jag har aldrig stött på varandra förut men ska ta en barrunda i Malmö i januari. Det är så nära en ”vän” jag kommer på den här middagen.
Möjligen också Jessica Gedin.
”Det kommer gå jättebra”, sa Jessica när vi snackade i morse, ”du kommer sitta vid något kul bord och ha massa spännande samtal.”
”Tror du?” frågade jag.
”Inget av detta visade sig vara mitt största problem”
När vi la på googlade jag vem Tone Schunnesson suttit bredvid förra året när hon var på middagen för Aftonbladets räkning. Peter Englund. Svenska Akademi-Peter Englund. Vi är förvisso på samma förlag men vad ska jag snacka med honom om? Sex, kärlek, sport?
För ett tag sen träffade jag en psykoanalytiker när jag var på ”Babel” och det enda jag fick ur mig var: ”Vad tycker du om Freud då?”
Inget av detta visade sig dock vara mitt största problem denna morgon. Det var när jag ringde fotografen som ska ta bilder på mig i kväll.
Systern Adina hjälper till med klänningarna.
Foto: JONAS ENG
”Jag förstör mina nerver i fingrarna”, klagar Adina eftersom hon behöver sy så mycket.
Foto: JONAS ENG
”Du får gärna regissera mig lite”, sa jag. ”Typ säga hur du vill ha dem. Om jag står för kutryggig eller ler konstigt.”
”Jag tänker att jag tar de flesta efter middagen”, svarade fotografen. ”När du lyckats ta dig upp på ovanvåningen. När du dansar.”
Dansar????
Åh nej.
Jag hade glömt dansen. En miljon bilder av dansande politiker och kungligheter exploderade framför mina ögon. Den tydligaste på Magdalena Andersson och hennes man. Rakryggade, eleganta. Var det vals man dansade? Jag kan inte dansa.
Två gånger har jag blivit uppbjuden i mitt liv. En gång på Färöarna och en gång av farfar när han levde. Båda gångerna har jag sagt samma sak: Nej, men jag kan inte dansa, det går inte. Och båda gångerna har männen sträckt fram sina armar och svarat: Jo, men jag för, det kommer ordna sig.
Utan att känna att jag hade något val följde jag med dem upp på dansgolvet bara för att ta några stapplande steg innan de båda två konstaterade: Men Gud, du kan verkligen inte dansa… Sen fick vi stå där i fyra förnedrande minuter och hoppa runt.
”Jag har även min rosa korsett som jag gillar”, skriver Amanda Romare.
Foto: JONAS ENG
Klänningsvalet är fortfarande en öppen fråga.
Foto: JONAS ENG
Jag ringde min syster Adina:
”Tror du det är vals?”
”Det är ju inte tango i alla fall”, svarade hon.
Jag googlade och AI svarade:
”Ja, det blir vals på Nobelfesten i Gyllene salen efter banketten i Stadshuset, där pristagare, politiker och professorer dansar, ofta till efter midnatt, även om dansgolvet kan verka lite stelt innan de släpper loss ordentligt, vilket är en central del av traditionen för att fira priserna.”
Jag googlade: Dansar vanliga människor?
Jag googlade igen: Vals på nobelmiddagen dansar vanliga människor?
”Ja, vanliga människor dansar på Nobelmiddagen; det är en viktig del av festen efter banketten i Blå hallen, där kungafamiljen och pristagarna dansar med sina gäster, ambassadörer och andra inbjudna i Gyllene salen, och valsen är en central del av dansen, även om det inte bara är ’vanliga’ utan många kända och prominenta personer i en storslagen festlighet.”
Sen stod det att det även kan bli lite funk och soul senare efter midnatt, men hur i tusan undviker jag kasedansen?
Jag hinner ju inte lära mig att dansa på några timmar? Inte när jag ska till frisören, bestämma vilken klänning jag ska ha på mig (ja… jag har inte gjort den än) och försöka gå och hämta lite smycken på Avavav. Jag har dock landat i skor. Det blev inga av skorna jag hade tänkt utan mina gamla jag köpt från Ancuta Sarca.
Amanda Romare har till slut landat i vilka skor hon ska ha…
Foto: Privat
…det blev inga av de hon hade tänkt sig – utan några gamla från Ancuta Sarca.
Foto: Privat
Jag tror inte de kommer synas så mycket dock. Vilken av klänningarna jag än väljer så är de ju långa. Adina håller precis på att bli klar med sitt bidrag. En svart i sammet.
Annons
”Jag förstör mina nerver i fingrarna”, klagar hon eftersom hon behöver sy så mycket för hand. Jag tror kanske det lutar åt den, men då känner jag mig taskig mot Friggebo när hennes klänning också var snygg. Jag har även min rosa korsett som jag gillar.
Min tjugotreåriga lillebror ringde nyss, han har läst mina artiklar.
”Det är så jäkla kul hur du tar tillbaka 50-talskvinnan, Amanda. Att det enda du bryr dig om är vad du ska ha på dig…”
Han skickade en bild till mig.
”Den här kom upp på min Facebook häromdagen, när du räckte fuck you till kameran och inte brydde dig om saker. Gamle goe Amanda…”
Lillebrors bild: ”En ljuvligare, mindre förstörd Amanda.”
Foto: Privat
Jag granskade bilden. Det var verkligen gamle goe Amanda. En ljuvligare, mindre förstörd Amanda. Det gjorde mig lite ledsen. Jag var även själv inne på Facebook häromdagen när min egen artikel dök upp i flödet, min första om att jag skulle gå på Nobelmiddagen. Det fanns nio kommentarer. Två av dem var: ”Hon kan ju bara tacka nej om hon inte vill gå?”
Och det stämmer ju. Varför klagar jag så mycket… varför är jag så rädd? Varför tackar jag ja till event som jag vet att jag typ kommer bryta ihop av? För att Nobelfesten kanske man bara går på en gång i livet.
Jag måste försöka ha kul, tänker jag samtidigt som jag gör mig redo för att gå till frisören.
Jag har bestämt mig för att ha en slags ”slapp” fläta. Vi får se hur det blir. Min vän och kollega i branschen Michaela Hamilton har tipsat om frisör i Stockholm och innan dess ska jag göra ett pit-stop på Max och testa deras Nobelmeny.
DEL 1: Jag, en gris, skickas på Nobelfesten
DEL 2: Min OCD ballar ur – vad ska jag ha för klänning?
EXPRESSENS BOKKLUBB – NOBELSPECIALLjudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare