Det var i månadsskiftet september – oktober som Gun-Britt Sturesson, 72, besökte en vårdcentral med smärtor i en axel. Omgående fick hon diagnosen ”frozen shoulder” och ordinerades smärtstillande och besök hos en fysioterapeut.

– Hon gjorde flertalet besök under hösten och medicinerna blev bara starkare och starkare. Men hon blev inte bättre, säger dottern Susanne Isacsson.

– Mot jul det året var hon så trött så hon inte orkade fira.

Fick diagnosen efter fem månader

Efter nyår blev Gun-Britt allt tröttare och sjukdomen allt värre. Men trots flera besök på vårdcentralen och akuten blev hon bara hemskickad utan åtgärd.

I januari hade Gun-Britts tillstånd blivit så illa att hon knappt kunde ta sig fram på egen hand. Innan sjukdomen var hon, enligt dottern, en glad och frisk person som ställde upp för andra.

– Helt plötsligt så orkade hon ingenting. Man försökte ju respektera hennes önskan på något sätt, liksom att ”hon orkar inte”, men man tänkte ju aldrig att hon var så här sjuk, säger Susanne.

Efter att i april ha skickats med ambulans till sjukhus fick hon till slut sin cancerdiagnos. Över fem månader efter det första vårdbesöket.

Hon berättade själv för familjen om lungcancern som spridit sig i kroppen, innan hon försvann in i ett töcken av starka mediciner. Det dröjde ytterligare några dagar innan en läkare bekräftade beskedet för de anhöriga. Två dagar senare avled hon.

– Det blev ju en chock i och med att ingen hade sagt någonting på så lång tid, säger Susanne.

”Hoppas att det ska hjälpa någon”

Även om cancern upptäckts i ett tidigare skede så hade Gun-Britt antagligen inte överlevt ändå, förklarar hon.

– Det hade inte fått henne att överleva men det hade gett oss mer tid. Diagnosen är så allvarlig att man vet att det inte är många som klarar den.

Vårdcentralen har nu klandrats av Ivo för det inträffade, rapporterar P4 Sjuhärad. I beslutet skriver Ivo att för många läkare och sjuksköterskor varit inblandade, och att ingen kunnat ta hänsyn till den samlade symtombilden.

Att vårdcentralen nu klandrats, betyder det något i sammanhanget?

– Egentligen inte. Men man hoppas att det ska hjälpa någon annan att få en bättre vård – att de ska reflektera över hur de arbetar och att de ska se personerna som kommer. Känslan man får är att de inte kan ha gjort det.

Hon efterfrågar också en kontinuitet i bemötandet från vården.

– Att du får träffa samma läkare varje gång du kommer, så att de också kan se förändringen.