debatt

Vi i Katolska kyrkan behöver inte känna oss ”gammalmodiga” för att diakonatet är reserverat för män.

I Katolska kyrkan är det inte aktuellt med diakoner som är kvinnor.
Katie Dobies

Kyrkan är
apostolisk och många av hennes lärare är kvinnor (Katarina av Siena, Teresa av
Avila, Thérèse av Lisieux och många andra). Som kyrkolärare har kvinnor i
Katolska kyrkan en mycket viktig funktion och är undervisande för alla i
kyrkan. Ingen av dem har dock gjort ”anspråk” på apostolisk vigning. Vigningar
är till tjänandet inte till personlig utmärkelse. Mäns kallelse kommer ofta
från deras mödrar som tror på Gud och älskar sina barn.

Att ur
evangelisk luthersk kyrkosyn (Fanny Willman, Kyrkans tidning, 9 december 2025)
antyda att Katolska kyrkan skulle bli mindre gammalmodig genom att införa ett
kvinnligt diakonat är inte överraskande. Men det har sannolikt ingen annan effekt
än att katoliker, som följt utvecklingen till ett återinförande av det
permanenta diakonatet för gifta män under Andra Vatikankonciliet, skulle fundera på om konciliet borde ha gått längre
och införa kvinnlig vigning. Vilket i så fall skulle bana vägen för kvinnlig
prästvigning.

Eftersom
Katolska kyrkan genom konciliet och genom påvlig förklaring inte ser sig ha
rätt att införa kvinnlig prästvigning, som inte har grund i Katolska kyrkans
tradition och lära, är det i praktiken
omöjligt att införa kvinnligt diakonat. Hela det apostoliska ämbetet måste vara
reserverat för män i apostlarnas efterföljd och enligt katolsk kyrkosyn.

Det är inte
bara en fråga om vigningens sakrament (som inte har någon motsvarighet i de
evangelisk-lutherska kyrkorna) utan också en fråga om komplementariteten mellan
det manliga och kvinnliga könet och rollfördelningen mellan dem. Med mina 43 år
som gift manlig diakon i Katolska kyrkan i Sverige, och med civilt arbete fram
till pensioneringen, kan jag inte se några vägande skäl för att införa kvinnlig
diakonvigning med vad det skulle innebära för familjerna och församlingarna.

Det
”gammalmodiga” har trots allt en lång historia som varit till tjänst i hela den
universella kyrkan och som få invänder mot. I påven Leo XIV: s budskap nyligen kallades
diakonerna att betrakta sin tjänst som omformande både för dem själva och
samhället.

Kvinnliga
diakoner är omnämnda i Kyrkans tidiga historia men deras namn år inte kända. De
antas inte ha haft liturgisk roll eller predikat men de kan ha haft en
viktig roll om inte annat så vid dop av vuxna kvinnor i baptisterium. I och med
de kvinnliga ordnarnas utveckling har kvinnor tidigt haft ledande roll och
stort ansvar. ”Helighet” är därför inte något som medföljer vigningar.
Det är alla de döptas kallelse att bli heliga med hjälp av Guds nåd, vigda och
icke vigda till kyrkligt ämbete. Allt för förkunnandet av evangeliet i dess
fullhet. De till tjänande vigda har däremot en särskild förpliktelse att
eftersträva sådana dygder som tillsammans helgar och heliggör de döpta. Det
måste varje aspirant till ämbetet vara medveten om.

I Katolska kyrkan finns också
ett mindre antal celibatära permanenta diakoner. Det betonar att diakonatet
efter Andra Vatikankonciliets beslut är en egen kallelse och inte en
”halv” prästkallelse. Det finns i Katolska kyrkan över 5000 ständiga
diakoner som är män. Som änkemän kan de inte gifta om sig utan det celibatära
draget i det apostoliska ämbetet framträder då klart och tydligt. De kan dock
med dispens gifta om sig om de är pappor till yngre barn.

Det ständiga
diakonatet är inte heller obligatoriskt för de lokala kyrkorna i världen. Det
är upp till biskoparna, och oftast biskopskonferenserna, om de av pastorala
eller andra skäl vill införa det ”gamla” permanenta diakonämbetet. Det kommer
av tradition alltid att vara reserverat för män.

Fader diakon
Göran Fäldt,
Jönköping