Det är märkligt att vi – i ett starkt kvinnodominerat yrke – fortfarande tvingas bära vita byxor, trots att de skapar onödiga problem och i vissa fall ren skam för många kvinnor.
Argumentet för vita vårdkläder är välkänt: fläckar ska synas tydligt, så att smutsiga plagg snabbt kan bytas ut. I teorin låter det rimligt. I praktiken fungerar resonemanget betydligt sämre, särskilt när det gäller menstruation och mellanblödningar. Vi kvinnor märker inte en oväntad blödning snabbare bara för att byxorna är vita. Vi märker det när det känns – eller när vi till slut får möjlighet att gå på toaletten, vilket långt ifrån alltid är omedelbart möjligt i en pressad vårdmiljö.
Nyligen upptäckte jag själv blod intorkat i mina vita arbetsbyxor. Det var först då jag insåg att jag gått omkring så ett bra tag. Känslan av pinsamhet var överväldigande. Men när jag delade upplevelsen med kvinnliga kollegor fick jag höra att detta är något många kvinnor råkat ut för. Det är alltså inte ett enskilt problem – utan ett systemfel.
Vårdtröjorna är redan blåa. De anses hygieniska, funktionella och lätta att byta ut. Varför går det då inte att införa byxor i samma färg? Fläckar från blod och kroppsvätskor syns fortfarande – och personalens arbetsmiljö skulle bli betydligt mer inkluderande. Det handlar inte om att kompromissa med hygienen, utan om att anpassa arbetskläderna så att de fungerar för personalen som faktiskt bär dem. Det borde vara en självklarhet att vårdkläderna inte utsätter kvinnor för onödig utsatthet.
Det är dags att vårdens klädpolicy moderniseras och görs mer inkluderande. Låt oss få byxor som tar hänsyn till den verklighet vi arbetar i – och till de kroppar vi faktiskt har.