För en dryg vecka sedan blev Trump-administrationens nationella säkerhetsstrategi offentlig.  Även om mycket av innehållet är vagt och delvis motsägelsefullt är det en sak som framträder med emfas: ”att i varje avseende se till så att USA är störst och bäst”.

Många av dokumentets formuleringar är häpnadsväckande. Europa, varnar dokumentet, står inför ”den bistra utsikten till att utplånas som civilisation”. Samtidigt finns det hopp, får man veta, tack vare ”det växande inflytandet från starkt nationalistiska europeiska partier”. Avsikten är att USA på olika sätt skall stödja partier som nynazistiska AfD.

En formulering som verkligen sticker ut är följande: ”Vi förkastar de katastrofala ideologierna om ’klimatförändringar’ och ’nollutsläpp’ som så allvarligt har skadat Europa, hotar USA och subventionerar våra motståndare”.

Uttalandet förnekar existensen av klimatförändringen, trotsar en samlad internationell forskaropinion och påstår att åtgärder för att reducera klimatpåverkande utsläpp har både skadat Europa och därtill skulle hota USA. 

Det verkliga hotet är naturligtvis inte EU:s klimatpolitik utan att USA – förutom att ställa sig vid sidan av världssamfundets ansträngningar att stabilisera klimatet – dessutom gör aktiva försök att underminera den europeiska klimat-och energipolitiken. Detta hot måste tas på allvar, inte minst genom påvisade försök från amerikanska intressen att påverka lagstiftningsarbetet i Europa. Enligt en färsk rapport från tankesmedjan SOMO (Centre for Research on Multinational Corporations) har ett drygt tiotal ledande amerikanska företag ägnat betydande resurser och arbete under det senaste halvåret för att påverka pågående förhandlingar på EU-nivå kring den Gröna Given.

Enligt en färsk rapport har ett drygt tiotal ledande amerikanska företag ägnat betydande resurser och arbete under det senaste halvåret för att påverka pågående förhandlingar på EU-nivå kring den Gröna Given.

Företag som Exxon Mobil, Chevron, Koch Industries, Honeywell, Nyrstar, Baker Hughes, Dow, Enterprise Mobility och JP Morgan Chase har bildat en särskild arbetsgrupp – ”Competitiveness Roundtable” – med uppgift att aktivt söka påverka EU-politiken vad gäller klimat, energi och miljö samt mänskliga rättigheter.

Fokus har i första hand varit inriktat mot att försvaga det så kallade CSDDD-direktivet. Detta direktiv, som slutförhandlades 8 december, har som syfte att skapa ett europeiskt ramverk för ansvarsfulla och hållbara globala värdekedjor genom att kräva att företag tar ansvar både för sin miljöpåverkan och sociala påverkan, samt sina leverantörers påverkan. Direktivet avses gälla för stora företag inom EU men även för stora icke-EU företag.

Lagen antogs ursprungligen 2024 men krav har sedermera ställts på en uppmjukning. EU-kommissionen presenterade därför en modifierad version – Omnibus I – i början av 2025 som alltsedan dess varit föremål för förhandlingar i Rådet och Europaparlamentet. Det är dessa förhandlingar som de amerikanska företagen, de flesta med koppling till fossilindustrin, på en rad sätt försökt påverka.

”Fokus har i första hand varit inriktat mot att försvaga det så kallade CSDDD-direktivet. ”

Det pikanta är att företagen hela tiden agerat under radarn. Ett särskilt konsultföretag – Teneo – har haft rollen som ”överrock” och gjort att företagen aldrig tvingats skylta med vare sig namn eller nationalitet. 

De amerikanska företagen har främst riktat in sig på att mjuka upp – eller avlägsna – regler rörande klimatrapportering, företagens ansvar när det gäller mänskliga rättigheter samt ansvaret för hur deras underleverantörer lever upp till motsvarande krav. Vidare har man arbetat hårt för att se till så att företag utanför EU över huvud taget inte ska beröras av lagen.

Amerikanerna har också dragit in direktivet i handelsförhandlingarna mellan EU och USA. Europeiska bilföretag har kämpat hårt för att komma undan höga tariffer i USA när dom säljer sina fordon. Här har en kvittning erbjudits mot att reglerna i Omnibus I mjukas upp.

”Europeiska bilföretag har kämpat hårt för att komma undan höga tariffer i USA när dom säljer sina fordon. Här har en kvittning erbjudits mot att reglerna i Omnibus I mjukas upp.”

Sättet att arbeta har gått ut på att utnyttja oenighet i olika sakfrågor mellan EU:s medlemsstater samt att så splittring mellan den kristdemokratiska gruppen (EPP) och de liberala respektive socialistiska grupperna i Euopaparlamentet. 

Den Gröna Given har hittills haft brett stöd från EPP, liberalerna, socialisterna och de Gröna. Men under förhandlingarna om Omnibus I har parlamentets rapportör – moderaten Jörgen Warborn – känt sig alltmer tvungen att samarbeta med ytterlighetshögern. Det är också genom detta samarbete som en ny majoritet skapats, något som hela tiden eftersträvats av de amerikanska företagen. Att specifikt rikta in sina lobbyingansträngningar på Warborn lyfts fram som en del av Teneo:s strategi.  

Det som nu sker kring den Gröna Given är sannolikt bara en försmak av vad som väntar på digitaliseringsområdet, där stora amerikanska techbolag redan driver en omfattande påverkan för att späda ut eller helt stoppa europeiska regelverk kring dataskydd, AI och så kallad plattformsekonomi. 

EU är på väg att bli världens viktigaste normgivare för den digitala framtiden. Just därför är trycket hårt från aktörer som vill behålla sin maktposition och undvika ansvarsregler. Erfarenheterna från CSDDD visar hur sårbar denna process är och hur snabbt europeiska principer kan eroderas om inte demokratin skyddas även här.

”Erfarenheterna från CSDDD visar hur sårbar denna process är och hur snabbt europeiska principer kan eroderas.”

De amerikanska företagens agerande runt Omnibus I är inte brottsligt – däremot oerhört utmanande. De försöker att underminera EU:s politik till sin egen fördel på områden där stora värden står på spel. Ytterst rör det försvaret av vårt livsuppehållande system – inte minst klimatbalansen på jorden – och därmed vår egen och kommande generationers välmående. Att de har Donald Trump i ryggen är ställt utom all tvekan, inte minst tydligt efter publiceringen av den nationella säkerhetsstrategin.

Vad man som väljare måste reagera på är hur enkelt vissa politiska grupper faller i farstun för argument om ”konkurrenskraft” och ”behoven av förenkling av lagstiftningen”. Sanningen är ju den att hoten mot både klimatet och vitala ekosystem är så allvarliga att kompromisser inte är möjliga. Framtiden är grön – annars har vi ingen framtid! 

Anders Wijkman
Ordförande, Viable Cities

Alexander Crawford
Rådgivare och debattör inom hållbar utveckling och systemförändring