Publicerad 18 dec 2025 kl 13.55
Tempot är högt, svettdropparna stänker.
Det är mycket Per Andersson, ibland för mycket.
”Biblioteket informerar” och sexiga bibliotekarien har en del erbjudande för att få folk till biblioteket.
Foto: Mikael Kratt
Öppna bild i helskärm
Per Andersson förklarar för publiken hur ”Kardborreshowen” fungerar och visar att det finns 26 olika inslag att välja på.
Foto: Mikael Kratt
Öppna bild i helskärmSå bra är ”Kardborreshowen”
Rival, Stockholm
Vad: Intensiv lekföreställning med en skur av humorinslag, proffsiga och barnsliga. Manus av Per Andersson, Håkan Johnsson, regi: Edward af Sillén.
Vem: Per Andersson, komiker och publikdomptör, tre vakna musikanter redo för allt.
Spelas: några dagar till i Stockholm, lång Sverige-turné startar 15 januari.
Visa mer
Det går inte att beskriva en föreställning som aldrig är sig lik. En del är bra, en del är bättre och en del blir för långt. Här är det publiken som väljer – och publiken får skylla sig själv.
På scenen hänger ett draperi med 26 rutor med rubriker. Andersson delar ut rödvita kardbollar till publiken, som får kasta mot rutorna. Där bollen fastnar, det spelar Andersson upp.
”Guldchansen” är en vild drift med tv-lekar, där tävlande vinner hundratusen varje gång de svarar på tilltal. Och Anderssons lekledare kulsprutepratar.
”Musikal” är en träffsäker parodi, där Andersson med förbluffande god röst sjunger alla roller och samtidigt förklarar handlingen. Men det är för långt.
I ”Evergreen” levererar han en välsjungen Sinatra-pastisch på svenska, där ”My way” blir ”Maj-Britt”. I ”Gästartist” imiterar han artistkolleger, en perfekt Claes Eriksson i Galenskaparna, släpig mjukissång som Bo Kaspers orkester. ”Biblioteket informerar” lockar med knarkhåla i källaren. ”Orup i rullstol” blir dånande allsång.
”Den konstiga sketchen”. Och den är det allra konstigaste i nya ”Kardborreshowen” på Rival i Stockholm.
Foto: Mikael Kratt
Öppna bild i helskärm
Per Andersson i känslig Frank Sinatra-sång på svenska i ”Evergreen”, ett nummer i nya ”Kardborreshowen” på Rival i Stockholm.
Foto: Mikael Kratt
Öppna bild i helskärm
”Den konstigaste sketchen” är … ja, konstig. Andersson bär en cape med jättebild på Filippa Reinfeldt, en åsna blir inlindad i folie, en uppstoppad bäver som….? Experimentteater från 60-talet? Eller bara lösa bitar som lossnat ur Anderssons hjärna.
Vid ett tillfälle sätter han sig ner – bara det att han sitter ner – och berättar om sin skilsmässa och besök hos ”skilsmässoterpeut”. Roligt, en smula finstämt, känns som en bild ur verkligheten.
En del har svårt för Per Anderssons vildsinta humor även i mindre bitar och de kanske inte ska utsätta sig för överdosen ”Kardborreshowen”. Fansen jublar åt alla sanslösa upptåg och en del är mycket roligt, men den som har svårt för Per Anderssons vildsinta humor i små portioner bör varnas för överdos. 90 minuter – som blir 100 med extranummer – är för mycket. Publiken börjar kännas sliten sista halvtimmen och själv är jag utmattad efter 45 minuter.