Jag har många gånger frågat mig vad regeringen definierar som Sveriges intressen, men det börjar bli mer och mer uppenbart.
Peru har i år beslutat att köpa 24 Jas Gripen-plan i en affär som uppges vara värd omkring 33 miljarder kronor. I praktiken väger stridsflygplan och goda relationer med vapenföretaget Saab tyngre än utvecklingssamarbete som räddar liv och kan förebygga konflikt.
Handel i all ära, men vapenaffärer är inte vilken handel med vilken vara som helt och ska absolut inte få avgöra var Sverige väljer att ha diplomatisk närvaro och representation.
Samtidigt pumpas skattemiljarder in i militär upprustning, ofta till kostnader som vida överstiger planerna. Dessa satsningar motiveras med avskräckning, vars effekt sällan behöver redovisas.
Investeringar i konfliktförebyggande arbete, i att stärka mänsklig säkerhet och adressera grundorsaker till våld, är däremot både mätbara och bevisat effektiva – och just sådant som bistånd kan bidra till.
Jag menar att ett generöst bistånd i allra högsta grad är i Sveriges intresse och strategiskt viktigt för vår säkerhet. Biståndet är ett effektivt verktyg för att bidra till att minska lidande, förebygga konflikter och bygga långsiktig fred. Det är avgörande för människor som lever i utsatthet men också för oss.
I en värld präglad av krig, klimatkris och ökande ojämlikhet är bistånd inte välgörenhet, utan en investering i säkerhet, demokrati, mänskliga rättigheter och en regelbaserad världsordning – de värderingar Sverige säger sig stå för.
En annan central lärdom från biståndet är vikten av konfliktkänslighet, det som ofta kallas ”Do No Harm”.
När jag arbetade i norra Uganda med före detta barnsoldater som tvingats begå fruktansvärda brott var det avgörande att inte gynna en grupp på bekostnad av andra. Hela samhället måste inkluderas för att återintegreringen ska fungera. Annars riskerar insatserna att skapa nya konflikter, snarare än att lösa gamla.
Att göra dessa bedömningar har varit centralt i de flesta av Sidas insatser, inte bara i länder med väpnad konflikt utan i alla sammanhang där Sida verkar.
”Do no harm” borde gälla långt utanför biståndets värld. Politik som delar upp människor, gynnar vissa grupper och avhumaniserar andra riskerar att splittra samhällen.
Politik och förslag som försvårar integration eller ersätter permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga här i Sverige är tydliga exempel. Det är inte bara jag som menar att detta är förödande för ett samhälle, kritiken mot dessa förslag är massiv från samtliga remissinstanser.
Inför jul brukar det inte bli bättre. I freds- och biståndssektorn har det nästan blivit en oönskad tradition med dåliga besked från regeringen just då.
Härom året kom beskedet om att det 100-åriga stödet till Sveriges fredsorganisationer avvecklades och förra året kapades stödet till UNRWA.
Mycket talar för att vi även i år står inför nya besked om ännu hårdare tag i migrationspolitiken eller att fler länders utvecklingsbistånd ska avvecklas så här till jul.
Precis i juletid 2025 känns flyktingpojken från Palestinas ord “Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta … det har ni gjort för mig” längre bort än någonsin.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se