Jesper Strömbäck Eklund

Publicerad 21 dec 2025 kl 14.00

Påkostade julfester på arbetsplatser blir allt mer ovanligt i Sverige.

Jesper Strömbäck Ekström tycker att vi förtjänar att få spåra ur.

Kanske kan julfirandet i ”Bad santa 2” fungera som en förebild till nästa jobbfest?

Foto: Broad Green/Miramax/Kobal/REX / REX

Öppna bild i helskärmJesper Strömbäck Eklund

KRÖNIKA. Vi kan kalla henne Monica. Hon var en av de anställda på det kontor jag arbetade på för mycket länge sedan och utgör sinnebilden för kategorin anonym och okänd. Håret var lagt, sprayat och glänste i råttans färger. Strumpbyxorna var så ogenomträngligt beigea att de ytliga blodkärlen pressades ner i hudens djupare skikt och försvann. Klacken på hennes stövlett var stadig. Monicas smala ansikte bar dessutom på en återhållsamhet som många på kontoret tolkade som eländigt – men hon var bara en barnlös kvinna runt femtio. Kontoret var så befolkat: hade man inga barn var man en nucka.

Vår arbetsplats sysslade med den typ av business som med högt tryck drivit vår civilisation mot ruinens brant. Försäljningstoppar sågs i juletid. Det var konsumtionsvaror i plast, kläder i bomull som skördats av barn på en annan kontinent. Målgruppen för produkterna – vi var ett mellansteg i produktionskedjan – var små vuxna och barn vilket gjorde att stora summor drogs in. Jag anställdes själv på högst oklara grunder långt innan min frontallob mognat klart. Cash strömmade in. 

Att jag minns Monica så väl handlar om att hon under december månad förvandlades till en helt ny version av sig själv. Julen gav energi. Ju mörkare det blev desto starkare lyste hon, likt en himlakropp som nyss exploderat i en galax långt, långt borta. Monicas kläder fick plötsligt färg, ögonlocken en skugga, klacken en ny höjd. Smack! Läpparna djupt röda. Under snöklädda veckor flödade en lågintensiv ström av amerikansk juljazz från Monicas dator som gjorde att alla tillslut drog på munnen. 

Urspårade julfester är ett världsarv, skriver Jesper Strömbäck Eklund. Bild från ”Bad santa 2”.

Foto: Broad Green/Miramax/Kobal / REX

Öppna bild i helskärm

Så kom den påkostade julfesten. Dagarna före surrades det en hel del på kontoret eftersom man tidigare år bevittnat skamlös hedonism, något som de bekväma innerstadsmammorna sedan länge tagit avstånd ifrån. De torkade bajs och sov dåligt. Alla var uppenbart avundsjuka på Monicas menopause glow och julfesterna var crescendot på hennes december. Då osade hon av lust och beslutsamhet. Bakom tunga sammetsgardiner hade Monica knullat med en av ekonomicheferna ett år – trots att han var gift! Med lidelseblixtar sköts nuckan ner och förvandlades till julens gudinna.

Jag älskade Monica för det.

Innan lustspelet drog i gång det året var jag tvungen att lämna festen i panik. Jag hade intagit för stora mängder bål som något pucko i ledningsgruppen kryddat med kardemumma och stora mängder gin. En vidrig kombination. I kaskadspyan på toaletten bakom repan glänste öarna av tranbär och russin. Jag fick aldrig se Monica in action och företaget gick sedermera i konkurs.

Numera sker inte den här sortens gränslösa evenemang på jobbet.

När jag några år senare läste om en julfest på polishögkvarteret i Stockholm mindes jag Monicas raison d’être: ”Dionysos bor i mig!” Att de polisanställda levt efter denna devis en kristallklar natt i december gjorde mig lycklig. I tidningen publicerades en läsarbild på den bajskorv som hittats i vasken inne på polisens damtoalett och det skrevs även om att kondomer låg strödda bredvid ett skrivbord där alla saker kastats undan. Åh! Skymtade där också ett flottigt avtryck från en stjärt på kortsidan av arbetsytan? Jag hoppas det. 

Annons

Urspårade julfester är ett världsarv.

Numera sker inte den här sortens gränslösa evenemang på jobbet. Det har enorma konsekvenser. Vad händer då med kvinnor och män som Monica? När julfester förvandlas till sminkade grisar utan alkohol i lokaler som man på dagen utför sitt vanliga arbete i? Folksjälen förtvinar och löntagarna späks. I dag drar företagen in på allt. Snålar och sparar, tänker nytt, ställer in, ställer om. Det är ett skandalöst beteende i kristid. Att den hårt ansatta offentliga sektorn inte längre ser det som sin plikt att under en dag på året låta sina anställda balla ur totalt är en skam. Som samhälle är vi värda mer än toppstyrd småsinthet.

Jag drömmer om en ny tid för kontorsråttor och sjuksköterskor. När julfesten på jobbet infriar löftet om bjud, njut och vulgariteter. Kanske bjuder chefen in till sin takvåning? Där breder ett hav av läskande drycker ut sig på ett matsalsbord. Intill har snittar och plock dukats upp. På stereon dånar ”Jingle bells” ut på balkongen där en klunga står och röker. Alla är redo. När dörrklockan klämtar är det en strippa som ringer på. 

Han är utklädd till tomten. 

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.

LÄS MER: Därför blir du pilsk av julmat