När det 58 000 ton tunga oljefartyget Mikati mullrade fram genom Indiska oceanen nåddes besättningen av ett besked från Bryssel: fartyget hade officiellt lagts till på EU:s lista över sanktionerade fartyg i den ryska skuggflottan.
Men i stället för att vända om inleddes en sofistikerad flyktmanöver som involverade både flagg- och ägarbyten.
Fallet Mikati illustrerar väl utmaningarna för EU:s sanktioner mot Ryssland. Fartyget, byggt 2003, uppvisade tidigt ett misstänkt beteende genom att stänga av sina transpondrar och byta namn upprepade gånger.
Söderhavet som räddning
Bara dagar efter att sanktionerna trätt i kraft genomgick Mikati en förvandling. Ägarskapet flyttades från Azerbajdzjan till Samoa, en ögrupp i Söderhavet som knappast är känd som ett maritimt centrum. Det nya bolaget, Alga Oceanic Ventures, delar adress med andra aktörer som tidigare kopplats till handel med både nordkoreanskt kol och rysk olja, skriver Oilprice.com.
Sanktionerna får visserligen konsekvenser. Enligt Michelle Bockmann, analytiker på Windward, tvingades fartyget vänta i elva dagar utanför Indien för att lösa försäkringsfrågor.
“Det är ett tydligt exempel på hur EU:s sanktioner är störande, men de saknar verkliga tänder”, konstaterar Bockmann.
Vad innebär sanktioner mot oljetankfartyg?
Sanktioner mot oljetankfartyg används för att begränsa länders möjlighet att exportera olja och därmed minska deras intäkter.
Vanliga konsekvenser för ett oljetankfartyg som omfattas av sanktioner är:
- Förlorad försäkring – västerländska försäkringsbolag får ofta inte försäkra fartyget.
- Begränsad tillgång till hamnar – många hamnar vägrar ta emot sanktionerade fartyg.
- Svårigheter att hitta köpare – oljan kan bara säljas till ett fåtal länder, ofta med kraftig rabatt.
- Användning av ”skuggflottor” – äldre fartyg utan tydlig ägarstruktur används för att fortsätta transporter utanför andra länders kontroll.
Enligt Oilprice leder sanktioner sällan till att exporten upphör helt, men de gör handeln dyrare, långsammare och mer riskfylld.