Publicerad 25 dec 2025 kl 05.00

Ottessa Moshfeghs nya roman utspelar sig i medeltidsbyn Lapvona.

Jesper Strömbäck Eklund känner hur det fullkomligt knyter sig i magen.

Kannibalism, trolldom och en mörk, besjälad natur är inslag i Moshfeghs nya roman.

Foto: Kimiya Ayubi / Modernista

Öppna bild i helskärm

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Ett år av våld och magiskt mög i medeltidsbyn Lapvona. Så kan Ottessa Moshfeghs senaste roman summeras. Det lacksvarta omslaget visar upp ett stiliserat offerlamm, Agnus dei, i läcker barockstil som tillsammans med de klarblå bokstäverna redan på håll tillkännager sin mest olycksbådande kvalitet: no plot, just vibes. Ett stilistiskt epitet som hemsökt Moshfegh sedan den råhyllade debuten ”Eileen” kom för snart tio år sedan. 

Foto: Modernista

Öppna bild i helskärm

I ”Lapvonas” öppningsscen slaktas ”två män, tre kvinnor och två små barn” av ett gäng rövare under påsk. Byn ter sig dränkt i mörk skit och gyttja. Utstuderat äckel är redan från start berättelsens bärande element: det ska knyta sig i magen, man ska känna doften från ett ingrott rövhål – i vilket en druva förs upp och sedan kastas in i en tjänarinnas mun – och överallt dräller det av enfaldiga invånare redo att tutas i vad som helst. Från godset orkestreras byns lögner av guvenören Villiam, en sadistisk liten skit. Ja, det är vibe.

När så extrem torka drabbar byn sätts allt i rörelse. Den vanskapte Marek, 13 år gammal och frukten av incest, blir krönt till ”Lapvonas” antihjälte genom att successivt förvandlas från ett tacksamt litet offer till byns ofrivilliga kung. 

På vägen kastar Moshfegh in kannibalism, trolldom och en mörk, besjälad natur. Runt lilla Marek kretsar karikatyrerna: Den blinda häxan Ina, fåraherden Jude, åldringen Grigor, prästen Barnabas.

Jag njuter gott av Moshfeghs ruttna människosyn.

Jag njuter gott av Moshfeghs ruttna människosyn. No plot, just vibes är nämligen en helt rimlig definition av hennes litterära projekt eftersom det så uppenbart gör motstånd mot alla former av budskap. När Marek i slutscenen står med Jesusbarnet i famnen, redo att kasta honom ut för ett stup, ser det ut som att allegorin ”Lapvona” bär på en mörk sanning om människan. 

Men vilken? Känslan av att befinna sig på en bajsparfymerad medeltidsvecka tycks vara budskapet. Och ja, man kan vila i det.

ROMAN

OTTESSA MOSHFEGH

Lapvona

Modernista, 250 s.

Visa mer

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.

LYSSNA PÅ EXPRESSENS BOKKLUBBLjudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare