Vi hinner bara slå oss ned i hennes vardagsrum på Östermalm innan Anita bestämt vill klargöra en sak.

– Nu tar vi krämporna direkt.

– Får dem avklarade, för jag vill inte betona det här att jag är dålig. Då blir det så man minns mig, fortsätter hon.

Maria Brander möter nyskilda skådespelaren i hennes hem.

Nu finns det visserligen väldigt mycket annat att komma ihåg Anita för. Hon har gjort hela 97 roller. Tillbringat ett liv på Dramaten, spelat Tjechov och Molière, men även blivit folkkär genom sin medverkan i ”Rederiet”. 2015 fick hon en Guldbagge för filmen ”Hemma”. Den står nu på tv-bänken, och blänker i samma nyans som vintersolen som letat sig in genom ett fönster. Väggarna är fyllda av bilder från teatern, och detaljer som hon själv inte riktigt kan urskilja längre.

– Jag har glaukom och gula fläcken. De är väldigt vanliga, men det är ovanligt, och dumt att ha dem ihop. Det är tråkigt. Jag har vetat om det, men det har inte blommat ut på tio år. Nu är det i full blom.

Hur är prognosen?

– Det vet man inte. I värsta fall blir jag blind, men det behöver inte bli så, utan jag hoppas på lite tur i elakt spel.

Anita Wall flyttade in i lägenheten på Östermalm för 25 år sen. Här i köket med Expressens reporter Maria Brander.

Foto: JAKOB ÅKERSTEN BRODÉN

Sen har du ont i höften?

– Ja, den är felopererad, och då fick den andra sidan ta allt stryk. Den här höften var mycket kortare, så jag fick åka in och göra en operation där det högg av det här, så att de blev lika långa. Det har varit en resa i tio års tid. Men jag har accepterat att det är så här. Jag är faktiskt en ganska tålig människa. Jag försöker vara lite glad. Om du inte är det, så tycker ingen människa om dig, och jag vill ha mina vänner kvar och inte vara för gnällig.

Samtidigt är det kanske bra att få lite förståelse för var du faktiskt är i livet?

– Jag är väldigt långt fram i livet. Folk frågar hur gammal är du? Jag är 15 år från 100. 

Brukar du säga det? 

– Ja! Folk är väldigt noga med hur gammal man är. Och om man har lyft sig. Det har jag aldrig gjort. Men det ska liksom nagelfaras.

Med Sven Wollter i ”I lagens namn” 1990.

Som affärskvinnan Elisabeth Lerwacht i ”Rederiet” 1992.

Foto: IMDB

Med Lasse Lindroth i ”Sjukan” 2000.

Foto: SVERIGES TELEVISION

Anita Wall upptäcktes av Astrid Lindgren

• Född 11 juli 1940.

• Har varit gift med skådespelarna Sten-Johan Hedman, samt Lars Lind. Med den förra har hon tvillingdöttrarna Åsa och Sara.

• Upptäcktes av Astrid Lindgren som 11-åring, då hon fick rollen som Pippi i Vår teaters uppsättning 1951.

• Kom in på Dramatens elevskola 1962, och blev klasskamrat med Börje Ahlstedt, Lars Amble, Evabritt Strandberg och Per Ragnar. Blev kvar på Dramaten i nära 40 år, då hon enligt den tidens regler tvingades gå i pension, 59 år gammal.

• Spelade affärskvinnan Elisabeth Lerwacht i ”Rederiet”. I samma såpaklassiker gjorde kärleken Lars Lind rollen som kapten Anders Moberg.

Visa mer

Frågar folk det?

– Ja, nere på ”Fältan” (Fältöversten, köpcentrum på Östermalm) och sånt. Det är ganska larvigt.

Var var du i livet när du flyttade in i den här lägenheten då?

– Det var för 25 år sen. Då var jag i livet att jag började operera allt det här.  Jag bodde fyra trappor upp utan hiss i en drömvåning med snedtak och bjälkar – en liten Pariserkvart. Men det höll ju inte när man skulle bära upp matkassar, vinflaskor och alltihop, säger Anita och berättar om sin vardag nuförtiden: Långa frukostar, ett pass på gymmet, emellanåt besök av hemtjänsten, och så massor av prat i telefonen.

– Jag kanske ringer för mycket. Men det är väldigt roligt, och så har jag barnbarn som jag är galen i.

Sista året har Anita Wall bott själv. Dagarna består av långa frukostar, ett pass på gymmet, besök av hemtjänsten ibland, och mycket prat i telefonen.

Foto: JAKOB ÅKERSTEN BRODÉN

Hur mycket har du bott själv under de här 25 åren?

– Det är bara sista året. Vi har ju varit gifta, jag och Lars (Lind). Nu är vi skilda. Men Lars har just varit här. Vi träffas jättemycket i alla fall, och jag går hem till honom. Jag tycker vi har det skönt så här. Fast det är klart att det kan bli tråkigt eller lite ensamt, men vi kommer inte ifrån varandra. 

Jobbat har du inte riktigt gjort sen pandemin. Är du färdig med det?

– Ja, jag har inte orkat, för det har varit ögon och höfter. Men jag har läst några dikter ibland, det har jag gjort. Jag tycker om det. Skulle jag göra en roll till, så skulle det vara på film, för jag har mest stått på scen, fortsätter Anita som trots allt hunnit med en andra karriär efter den påtvingade pensionen från Dramaten vid 59 års ålder. Sådana var den tidens pensionsregler, och Anita har beskrivit hur hon under sin sista kväll spelade ”Tartuffe”, packade ihop sin loge, och lämnade teatern utan att ens få ett tack. Därefter annonserade hon driftigt i DN efter nya jobb.

– Ja, det gjorde jag, och jag fick en jäkla massa jobb!

Anita Wall och Lars Lind turnerade med en uppsättning av ”Mitt dubbla liv” med Riksteatern 2003.

Foto: JESSICA GOW

Hur kändes allt när du tvingades gå?

– Det var kristider på Dramaten, och det handlar alltid om cheferna. Jag blev inte ledsen, utan förbannad. Men jag har inga tråkiga känslor kring det nu. Det var nog bra för mig. Även om det var vansinnigt orättvist att männen fick stanna till 63. Det är väl oförskämt? Men så fanns det också mycket fler roller för äldre män på den tiden.

Din kollega Marie Göranzon sa i samband med Metoo att det under hennes tid funnits 15, 20 gubbsvin på Dramaten. Har du mött någon av dem?

– Det var lite gubbsvin när jag var ung. De skulle trycka upp en mot väggen och sånt där, men jag försvarade mig. Jag kunde knäa lite. Jag var bra på det. 

– Annars älskade jag Dramaten, samtidigt som slutet blev början på något nytt. Jag hittade ju pjäsen ”Oscar och den rosa tanten”, där tanten var 80, och där den lilla pojken med leukemi var 10. Lars (Lind) översatte den från franskan, och jag spelade båda rollerna i tre år. Det var både roligt och givande, och skapade starka band mellan Lars och mig. Nästan som att ”Oscar” blev vårt gemensamma barn.

Efter den påtvingade pensionen från Dramaten vid 59 års ålder fick Anita Wall en andra karriär.

Foto: JAKOB ÅKERSTEN BRODÉN

Minns du hur ni föll för varandra?

– Ja, vi spelade revy och hade väl lite tycke för varandra. Sen så var jag väldigt ledsen en dag. För livet. Man kan vara så ibland. Men då ringde Lars, och sen var han hos mig på två minuter. Det var så härligt.

Med kärlek senare i livet så väljer många bort kyrkbröllop. Men ni hade ett?

Annons

– Ja, fast inte i vitt. Min klänning var ljusblå.

Hur bestämde ni er för bröllop?

– Det får du fråga Lars om. Det var han som friade. Men jag sa ju ja. 

– Vi hade det väldigt trevligt som gifta, men det är ändå mycket skönare att klara sig själv.

Anita Wall och Lars Lind 2002.

Foto: CHARLES HAMMARSTEN / IBL

Anita Wall och Lars Lind i ”Helga wrede” 1991.

Foto: ROGER TILLBERG / IBL

Lars Lind fick medalj av kungen 2019 – Anita fick sin medalj 2001.

Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT NYHETSBYRÅN

Att slippa anpassa sig efter någon annan?

– Jag var nog rätt bra på det. Sådär som en gammal kvinnoroll. Men ja, och framför allt så får ju Lars sova lite längre på morgnarna nu. Han älskar att bara ligga kvar i sängen tills han ska ner på teatern.

– Vi uppskattar stunderna vi ses mer nu, och gör något lite extra av dem. Ja, inte som att jag sätter en blomma i håret, men jag kanske försöker göra mig lite snygg. 

Och tidigare?

– Så gnabbades vi. Inte om något djupare, utan om vardagen.

– Men vi behöver inte vara gifta, vi kan tycka om varandra ändå, och det är skönt att känna sig fri. Jag kan äta som jag vill, leva som jag vill, göra vad jag vill, träffa vem jag vill.

”Jag blev tidigt ensam mamma med tvillingar. Samtidigt som jag hade väldigt stora roller på Dramaten. Jag förstår inte hur sjuttsingen jag kunde få ihop det”, säger Anita Wall.

Foto: JAKOB ÅKERSTEN BRODÉN

Att bara separera var aldrig ett alternativ?

– Jo, men det är ju samma, och då är det lika bra att vara fri från papper och elände.

– Jag har nog egentligen alltid varit väldigt självständig. Jag blev ju tidigt ensam mamma med tvillingar, vet du. Samtidigt som jag hade väldigt stora roller på Dramaten. När jag tänker tillbaka, så förstår jag inte hur sjuttsingen jag kunde få ihop det.

För att du älskade det? Vet du hur du lyser upp så fort du pratar om rollerna?

– Jo, men det är roliga saker. Hjärteroller. 

– Jag blir så glad när jag tänker så. Det överfaller mig. Det är så skönt att ha lite glada minnen, och inte sitta och vara gammal och bitter och jävlig. En del måste kanske det, men jag tycker att jag ska vara glad.

Guldbagge för filmen ”Hemma” 2015. Tidigare maken Lars Lind ger en segerpuss.

Foto: Robert Eklund / TT NYHETSBYRÅN

Fast din pappa brukade väl skämta om att det bästa med dig var att du har ett så jämnt humör: Du är arg hela tiden. Är du fortfarande det?

– Ja, jag kan flyga i taket, och då får jag ett väldigt ordförråd som inte är så fint, kanske. Men det händer inte lika ofta som förr, säger Anita innan vi reser oss för en tur längs den minnenas allé som hon gjort av sitt hem. Barnens begåvade målningar blandas med antika teateraffischer, och mitt i allt börjar Anita deklamera dikt, där varenda fras ännu sitter. Sen pekar hon på ett stort porträtt ovanför soffan, signerat författaren Slas som målat hennes nästipp röd.

Anita med porträttet med röda näsan.

Foto: JAKOB ÅKERSTEN BRODÉN

– Han såg mig som en ledsen clown, sa han.

Hade han rätt?

– Ja, jag har varit en stor clown eftersom jag älskat att spela komedier. Men för att vara en ledsen clown, så behövs det ett allvar under. Ja, kanske har jag varit det ibland. Ledsen på ett roligt sätt.