∎ SVERIGES KULTURKANON: DEL 3
Ute är det bitande kallt, vinterns första snö singlar ned från den mörka decemberhimlen och landar på asfalten där den snabbt förvandlades till sörja och slask. Men inne i Lisebergshallen är det varmt, både bokstavligt och bildligt. På de snart fullsatta läktarna trängs förväntansfulla mammor och pappor, mor- och farföräldrar, syskon och vänner till alla de hundratals samskoleungdomar som snart ska tåga in till tonerna av ”Klang min vackra bjällra”, klädda de vackraste färgglada sockendräckter från när och fjärran. Det är dags för den traditionsenliga lussedansen, där eleverna dansar svenska folkdanser ackompanjerade av ett spelmanslag. Innan det är dags för hambo, polka och oxdans är det dock annan musik från spelmännens instrument som fyller rummet, Evert Taubes ”Inbjudan till Bohuslän”.
Mormor och jag sitter tätt tillsammans sjunger med till den välkända melodin: ”Som blågrå dyning bohusbergen rullar i ödsligt majestät mot havets rand. Men mellan dess kala urtidskullar är bördig jord och gammalt bondeland. Dit tränger Skagerack med blåa kilar, och strida strömmar klara som kristall. Och lummig lövlund står med björk och pilar och ask och ek vid ladugård och stall”. Så många gånger vi i hennes kök hört samma musik strömma ut från den raspiga kassettbandspelaren. Det är det finaste hon vet.
Några år senare finns inte mormor längre. Annonsen i tidningen där vi säger farväl avslutas med de sista raderna i Taubes kärleksfulla skildring av mormors plats på jorden “där mellan hav och land, på sand som skrider, på tång som gungar, kan du ensam gå, och leva i de längst förflydda tider, och i ditt släktes framtid likaså”.
Visor och melodier som stammar från den svenska folksjälen binder oss samman
Inte bara vi, utan så många andra svenskar lutar sig i lycka och sorg mot nationalskalden Evert Taubes visskatt. Att delar av den ingår i den svenska kulturkanon som presenterades tidigare i år är därför självklart. De verk som fått representera Taube i kanon är ”Calle Schewens vals” och ”Möte i monsunen”, men de är bara exempel på melodier om sommaren och skärgården som generationer svenskar tagit till sitt hjärta eftersom de skildrar en gemensam erfarenhet och knyter samman människor och manar till samhörighet, glädje och igenkänning. Att lyssna till rader som: “I Roslagens famn på den blommande ö, där vågorna kluckar mot strand, och vassarna vaggar och nyslaget hö, det doftar emot mej ibland. Där sitter jag uti bersån på en bänk, och tittar på tärnor och mås, som störta mot fjärden i glitter och stänk, på jakt efter födan gunås” är så nära man kan komma den svenska sommaren, utan att faktiskt vara i den. Och få saker har så stor betydelse för svenskarna som den magi som omger sommarmånaderna på våra breddgrader.
Alice Tegnér. Bild: Wikipedia
Därtill finns det ytterligare magi med just musik, och särskilt sådan som följer oss genom livet. Som Taube. Eller Alice Tegner, vars barnvisor, även de ingår i kanon. Musiken har en djupgående och väldokumenterad inverkan på hjärnan. Inte minst hos människor som drabbas av demenssjukdomar och är på väg att försvinna in i glömskan. När personer och platser tappas bort, finns musiken kvar och genom att höra välkända melodier, vilka ofta är kopplade till starka känslomässiga minnen, leds man genom en unik port till kommunikation och kontakt. Både Svenskt Demenscentrum och Alzheimerfonden lyfter fram just hur värdefull musiken är för att öka livskvaliteten för människor som drabbats av minnessjukdomar.
Och, såklart, för alla oss andra. Visor och melodier som stammar från den svenska folksjälen binder oss samman och skapar trygghet och förståelse för vilka vi är. Vår flora och fauna, vår kultur och historia. Den som vill lära känna Sverige gör gott i att lära sig om blåsippan som ute i backarna står, ekorrn som satt i granen och blommorna, de blommor som redan slagit ut på ängen, gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Att bära dem med sig i hjärtat gör inte minst vinterkvällar då snö allt för snabbt förvandlas till gråslask lite ljusare.
Sveriges kulturkanon
Detta är en text i en serie om svensk kulturkanon från Liberala Nyhetsbyrån som publiceras under julghelgen 2025.
