I åtta dagar vakade Marie Lehmann vid sin pappas sida.

Sen gömde hon något i hans hand.

– Det kändes bra att veta att det var en grej som bara han och jag hade tillsammans, som skulle vara med honom hela vägen.

Junior-VM i ishockey har blivit en svensk jultradition.

Och SVT-profilen Marie Lehmann, 60, gör sitt 20:e mästerskap.

– Herregud, 20 år är ju jättemycket. Men åren går och när man är mitt i allt tänker man inte så. Och jag tycker fortfarande att det är lika roligt.

I 20 år har hon tagit ledigt i stort sett hela december, verkligen maximerat julen, och sen åkt i väg på jobb på juldagen.

– Vår jultradition baseras på ett sätt på JVM. Vi njuter mycket mer nu än tidigare, då var det mer stress. Vi njuter av att vara tillsammans. Och inte bara på julafton, utan under hela december.

Marie Lehmann åker till Minnesota för sitt 20:e JVM i ishockey.

Foto: LISA HALLGREN

Marie Lehmann.

Foto: LISA HALLGREN

Marie Lehmanns sorg: ”Det är ju en dödsdom”

Året avslutas med JVM i USA.

Allt är som vanligt. Ingenting är som vanligt.

I november begravde Lehmann sin pappa Ola. Inför ceremonin lät hon framkalla ett foto på honom från julafton 2008.

– Pappa älskade verkligen julen. Där var han i sitt esse. Han var alltid tomte och han kunde komma in och prata spanska eller tyska eller något annat språk. Och det var jätteviktigt att mamma fick det första paketet från säcken. Han sa alltid att hon var så vacker. När min dotter såg fotot så sa hon ”Precis så där tänker jag på morfar”. 

Marie Lehmanns pappa Ola älskade julen.

Foto: Privat

Rösten stockar sig.

– De sista åren präglades av sjukdomen, men det är inte den bilden mina barn har av honom. Det är bilden av morfar på julafton, i högform och i cowboyhatt. Och det känns så fint.

Hon hade ju anat att det var något som inte stämde. Och för fem år sen fick de svaret på sina funderingar: Alzheimers sjukdom.

– Det är ju en dödsdom. Redan då visste man ju att pappa kommer dö inom en överskådlig framtid. Ändå var jag inte förberedd på det här. Inte överhuvudtaget. Det kom så oerhört oväntat.

Fick samtalet precis innan Sportnytt

Marie Lehmann jobbade helg, stod och förberedde sig för ännu en kvällssändning av Sportnytt, då telefonen ringde.

Man trodde att pappa Ola, 81, drabbats av en stroke. Och nu låg han på sjukhus.

– Jag förstod ingenting. Min bror åkte dit. Jag var tvungen att göra sändningen, för det gick inte att få in en ersättare med så kort varsel. Sen efteråt hade min bror lämnat ett meddelande.

”Du måste komma hit, nu är det bråttom med pappa”.

”Jag och min bror turades om att ta nätterna”

Foto: LISA HALLGREN

I åtta dygn blev först Södersjukhuset och sen den palliativa avdelningen på Dalens sjukhus hela familjens värld.

– Det andra fanns inte. Om nån från jobbet ringde så tänkte man bara ”Vad är det här?”. Det finns liksom inte. Det är bara den där lilla, lilla världen kring pappa som existerar.

Hon fortsätter:

– Jag och min bror turades om att ta nätterna, sov på en madrass bredvid pappa. Det är så speciellt med den palliativa vården, de som jobbar där är så vana vid döden. Och jag tror att pappa kände av det där. 

Ville inte lämna sjukhuset

På akuten upplevdes han som förvirrad och otrygg, oförstående om vad som hände runt honom.

– Men nu var han plötsligt lugn, kände sig trygg och förstod vad det handlade om. Han tyckte att alla var så snälla.

Om det känns rätt och viktigt att hon var där när han somnade in?

Marie Lehmann är fortfarande osäker.

– Där och då tänkte jag att jag någon gång i framtiden kommer titta tillbaka och tycka att det var bra att jag var där. Både för mig och för pappa. Men just nu känner jag inte så. 

Hon vet att det är så här ”det ska vara”. Ett barn ska överleva sina föräldrar.

– Men det var så hemskt och jag bara grät i flera dagar. Det gjorde så ont. Det gör det fortfarande.

”Jag hade svårt att gå därifrån”, säger Marie Lehmann.

Foto: LISA HALLGREN

Hon blev kvar där på sjukhuset hos honom. 

– Jag hade svårt att gå därifrån. Jag visste ju att det inte var pappa som låg där, det var ett skal av honom. Samtidigt visste jag att jag, så fort jag gått därifrån, aldrig skulle få se honom igen.

Annons

– Personalen sa att det var lugnt, att jag fick vara kvar så länge som jag ville. Men till slut kände jag att jag inte kunde sitta där längre, jag måste därifrån.

SVT-profilens sista farväl

Innan hon till slut lämnade rummet fick hon ett infall.

– Det var en sak som kändes jättebra. Pappa älskade choklad och så fanns det en bit av hans favoritsort där. Så jag tog en sån och liksom gömde i hans hand. Jag visste ju att han skulle kremeras och det kändes bra att veta det där, att det var en grej som bara han och jag hade tillsammans. Som ingen skulle komma att se, något som skulle vara med honom hela vägen, säger Marie Lehmann.

– Det var det sista jag gjorde. Sen gick jag.

Hur framtida jular ska bli utan honom vet hon inte.

Vad det lider kanske någon annan tar över traditionen. Kanske kommer det komma in en spansktalande tomte igen.

En sak är i alla fall säker.

– Den första julklappen kommer alltid vara mammas. Precis som pappa ville ha det.

Marie Lehmann.

Foto: LISA HALLGREN