Kultursidorna måste sluta behandla musik som litteraturshare-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
När svenska kultursidor ägnar uppmärksamhet åt musik, så finns i stort sett två mallar. Antingen en recension, av ett album eller en konsert. Eller en rejäl debatt, tjejerna mot killarna. Finare uttryckt: poptimism mot indie-rockism.
Resultatet blir en musikkritik med dövöra för dansmusik. Då syftar jag på all musik som orienterar sig mot klubbar eller rejv, musiken som skapas för att sedan mixas samman med annan musik i dj-set. Dansmusik kan beröra mängder av människor på dansgolv världen över, men fortsätta att ha låga lyssnarsiffror på Spotify. Ofta saknar den både ord och ansikte, vilket tydligen gör den än mer irrelevant.
Nog för att DN-kritiker älskar att hänvisa till ”klubbmusik” när de ska recensera något popalbum. Ordet blir en rent allmän beteckning på den källa ur vilken samtida pop hämtar sina influenser. Men hur låter den där klubbmusiken? Vad vill den, vart är den på väg och vad kan den säga oss om vår samtid? Om sådant bryr sig varken poptimister eller rockister.
På svenska kultursidor trycks musiken in en mall mer anpassad för litteratur eller teater. Eftersom böckerna och biljetterna kostar hundralappar, kan recensioner i de fallen vara angelägna även som konsumentupplysning. Förr gällde motsvarande för musik på skiva. Men i dag?
Låt litteraturkritikerna hålla på med sina årsbästalistor. En musikkritik som vill förbli relevant måste däremot höja blicken över de enskilda verken. Uppgiften borde vara att skönja tendenser och skiljelinjer, att skriva in ny musik i historiska och globala sammanhang. Kort sagt måste musikkritik bli mer som konstkritik.
Talande nog avslutas 2025 med att konsttidskriften Paletten ger ut ett temanummer om elektronisk dansmusik. Dess rumslighet återkommer som tema i bidrag av Ina Blom, Nathan Hamelberg och Joshua Clover. Dansmusik är musik som bokstavligen äger rum, blir politisk genom att ifrågasätta ägandet. Vem tillåts ta plats? Vem störs av ljudet? Hur påverkas samvaron på ett dansgolv av mobilkameror, heteronorm eller köpta reklambudskap?
När jag nu talar om dansmusik, då talar jag om underjorden. Det vill säga: all slags dansmusik som förstår sig själv som ”underground”, i motsats till en kommersiell mainstream. Man kan relativisera en sådan skiljelinje. Men det är ett faktum att begreppet spelar roll för kulturens fotfolk.
Opposition till mainstream kan ta sig skilda former. Indiekultur rimmar med rockismens ideal: en expressiv musik som förmedlar genuina känslor från en artist till en lyssnare. Då gäller det att vara renlärig och initierad. Dansmusik syftar mer till att frammana en situation. Underjorden söker det genuina inte främst i musiken som produkt eller hos dess avsändare, utan på den gemensamma plats där musiken äger rum. Vem bryr sig om vad du har i hörlurarna dagtid?
pullquoteEn musikkritik som vill förbli relevant måste höja blicken över de enskilda verken.
Den elektroniska underjorden, vågar jag påstå, har aldrig varit så vital som den är 2025. Överallt utmärker den sig som queer, diasporisk och politisk. Musikaliskt är den spretig, men tendensen är att prioritera ljudtextur och polyrytmik. I övrigt kan musiken vara snabb eller långsam, kompromisslös eller kontemplativ, intelligent eller idiotisk – allt tycks i dag få plats. Techno? Trance? Drum’n’bass? Om genrerna förr kunde framstå som reservat, vaktade av purister i uniform, så behandlas de nu mer som olika färger på samma palett.
Geografiskt är underjorden spridd över världens kontinenter. Kulturellt utgör den snarare ett centrum: den plats där nya impulser först tar form – för att i senare led tämjas, kommersialiseras, ibland leta sig ända in i topplistepopen.
Hur byggde Rosalía sin karriär? Genom att tillägna sig rytmiska innovationer från Latinamerikas underjord, i korsvägarna mellan reggaeton, techno och house. Changa tuki (raptor house) växte fram i minitecas i Venezuelas slumkvarter, spreds via brända cd och en växande diaspora. Senare kom DJ Babatr att slå sig samman med Nick León, som i sin tur bjöds in av Rosalía att medverka på “Motomami” (2022).
I sådana lägen föreskriver indiemanualen att någon ska protestera och hävda sig som renlärig företrädare för det genuina originalet. Men svaret från CRRDR, WOST med flera i Bogotás underjord blev i stället att uppfinna en ny, hårdare kvasigenre: latincore. En queer och lekfull accelerationism, som började i bootlegremixer på Rosalía, fortsatte i allmän uppvigling till allt mer halsbrytande hybrider av changa tuki, baile funk, cumbia och guaracha – nu med tillsats av en stor slev tekno. Tekno? Så kallas sedan nittiotalet en föga kreddig technovariant från Europa: snabb, pumpande, entydigt förknippad med illegala rejv och kringresande husockupanter.
I år har CRRDR inte bara släppt albumet Latincore Legend, som bland annat tematiserar Luigi Mangione som antikapitalistisk sexsymbol. Han har även hunnit med två Sverigespelningar, på Norbergfestivalen samt på bögklubben Fist. Men nej, svensk press har fortfarande inte nämnt ett ord om fenomenet latincore. All uppmärksamhet gick till Rosalía och hur hon hyrt in en stråkorkester.
En besläktad energi återfinns i Egyptens elektroniska underjord. Shaabi och mahraganat kolliderar med söndertrasade breakbeats hos Hassan Abou Alam, Assyouti och 3Phaz. Flera i scenen verkar på dubbla fronter: hård klubbmusik, men även drömska ljudcollage som kan byggas på fältinspelningar från Kairos gator. Abadir släppte i år ett temaalbum om doomscrolling, Kitbashing. Otaliga samplingar ur algoritmiska flöden bidrar till en surrealistisk känsla, lite som att stå ensam på en klubb där dansgolvet visar sig vara en pekskärm. Passande nog skriver Mattie Colquhoun i nya Paletten om hur denna typ av kantig dansmusik återspeglar en desorienterande tidsupplevelse som karakteriserar en kommunikativ kapitalism i kris.
”Elektronisk musik handlar inte längre om framtiden”, noterade konstkritikern Andria Nyberg Forshage nyligen i en briljant essä om hur rejvkulturen förändras. Snarare är musiken sysselsatt med att omförhandla sin egen historia. Att upprätthålla minnet av hur techno och house för fyrtio år sedan uppstod som svart musik är inte nostalgi. Det är politiskt motstånd mot den kommersiella vittvättning som ständigt pågår, den som tidigare ofta har anförts av svenska snubbar, från Ace of Base till Swedish House Mafia.
Nu är det ”afro house” som har förvanskats till att beteckna en kommersiell och utstuderat slätstruken genre. Målgruppen är vit, köpstark och upptagen med att fånga klubbspektaklet på mobilkamera hellre än att dansa.
Det går knappt att jämföra med den uttalat panafrikanska housemusik som Guedra Guedra från Casablanca levererar på årets album Mutant. Svänget byggs upp av både trummaskiner och fältinspelningar, på grundval av en kritik av hur teknik för musikskapande fortsätter komma med västerländska normer. Men även hos Guedra Gudra håller sig polyrytmiken inom en överordnad fyrtakt, den som strukturerar nästan all dans- och popmusik i hela världen.
pullquoteNär Berghain nämns i svenska medier, då handlar det aldrig någonsin om musik.
Hur blev det så självklart att den musikaliska tiden ska delas in i takter, varje takt med fyra slag av lika längd? Det har inte gällt för dansmusik i alla tider eller i alla kultur. Är då fyrtaktsnormen något som påtvingats världen genom västerländsk kulturimperialism?
Liknelsen mellan techno och marschmusik är sliten. Men även technon präglas i dag allt mer av rytmer som går på tvären, som för att leta en utväg ur taktens kvadratur. Reggaeton, med dess synkoperade mönster av tre-mot-två, har satt tydliga spår i nästan all slags popmusik. I den elektroniska dansmusiken tas detta mönster ofta vidare mot längre motrytmer som kanske antyder möjligheten av att flera takter kan samexistera i samma dans.
Radikalt polyrytmisk techno görs av Authentically Plastic från Uganda. Som organisatör av queerklubben Anti-Mass har hen hamnat i skottlinjen för de konservativa politiker som 2023 drev igenom ett extremt repressivt förbud mot homosexualitet. Hen förklarar att det farligare läget drivit hen mot ett något mjukare sound på nya albumet Rococo Ruine. Likväl är det bland det hårdaste jag har hört 2025. Anti-Mass har tvingats bort från offentligheten, men i Kampalas elektroniska underjord finns även två skivbolag med unik utgivning och globalt genomslag: Hakuna Kulala och Nyege Nyege.
Senegalesiska ensemblen Ndagga Rhythm Force har i år fortsatt sitt samarbete med gudfadern av tysk dubtechno, Mark Ernestus. Att forcera in västafrikansk polyrytmik i en technostruktur hade kunnat bli fel. Men på nya skivan Khadim skapas i stället en ljudbild som låter olika element verka på egna villkor. Trummorna i förgrunden, rundare dubklanger rullar i djupet. På scen sammanfogas helheten på annat sätt, mer socialt och rumsligt – vilket nog även gäller för den nya technoklubb som Ernestus startat i västtyska Wuppertal. Open Ground har snabbt fått rykte om att ha världens bästa ljudsystem för dansmusik och nämns nu av technoskallar i samma andetag som Berghain.
Många svenska kulturskribenter i åldern kring fyrtio tycks tycks ta varje tillfälle att tjata om Berghain. Men då mest som en symbol för något annat än den dansmusik som spelas där. Man hängde i Berlin kring 2010. Nu är man småbarnsförälder, känner att ens klubbdagar är över – alltså vill man meddela att Berghain är över. Hopplöst ute! När Berghain nämns i svenska medier, då handlar det aldrig någonsin om musik. Låt mig därför bara nämna att tre av Berghains nuvarande hus-dj:s – Barker, Polygonia och JakoJako – i år släppte varsitt album, där ingen håller sig till klassisk 4/4-techno. Egensinnigt, varmt och oväntat stillsamt.
I dag är det i dansmusiken med omnejd som vi hittar det mesta i musikväg som får kallas konstnärligt prövande eller politiskt intressant. Så var det knappast i seklets början. Men så kom 2020-talet och chockade oss med att först lägga alla dansgolv öde. Den postpandemiska nytändning som följde på många håll i världen har varit oerhörd. Trots allt tal om klubbdöd, så märks i underjorden ännu inga tecken på musikalisk stagnation.
Året med kritikerfamiljen 2025
1:36:21
Mukbang & vi svarar på era frågor!
1:10:16