Parallellt med fredsförhandlingarna bör dock FN föra breda diskussioner med Ryssland om framtiden för att säkra freden i Europa, skriver Anders Andersson.

Vilka visioner har Ryssland för sina ockuperade delar av Ukraina, sitt eget eftersatta land och övriga före detta sovjetrepubliker efter ett eventuellt fredsavtal med Ukraina? Detta bör FN föra kontinuerliga diskussioner om med Ryssland – som ser sig som en stormakt, men är fattigare än Rumänien och Bulgarien.

De pågående förhandlingar om fred i Ukraina handlar främst om att fördela landområden och hitta militära lösningar som säkrar ett eventuellt fredsavtal. Förhandlingarna leds av ett svajigt USA, som enligt Budapestuppgörelsen 1994 förbundit sig att skydda Ukrainas suveränitet mot att de i gengäld överlämnade sina kärnvapen till Ryssland 1996. Ryssland accepterar dock endast USA som förhandlingspart, därför är FN:s roll i kriget främst att stödja Ukraina med humanitärt bistånd och flyktinghjälp.

Parallellt med fredsförhandlingarna bör dock FN föra breda diskussioner med Ryssland om framtiden för att säkra freden i Europa. Eftersom Rysslands och EU:s perspektiv i de flesta avseenden skiljer sig åt är risken stor för missförstånd och att det därmed uppstår nya konflikter.

FN borde ha tagit betydligt fler förebyggande fredsinitiativ i Europa under de senaste 25 åren. Redan i början av sin första presidentperiod visade Putin auktoritära drag, pressfriheten begränsades och 2005 sa han att Sovjetunionens upplösning var ”förra århundradets största geopolitiska katastrof”. Parallellt med detta pågick en rysk militär upprustning. Kriget i Georgien 2008 och annektering av Krim 2014 visade definitivt var Ryssland var på väg. Trots allt detta har FN haft en passiv hållning under åren.

Exempelvis borde FN tidigt ha påtalat USA:s skyldighet att enligt Budapestöverenskommelsen göra betydligt större ansträngningar för att skydda Ukrainas gräns mot Ryssland. Hade detta gjorts med militär på plats redan runt 2005 kanske varken Rysslands annektering av Krim eller anfall på Ukraina skett.

FN:s diskussioner med sin permanenta medlem i säkerhetsrådet Ryssland bör handla om hur landet ser på sin egen utveckling, sin skeva historiesyn, vilka visioner landet har för sin befolkning, vad som får relativt fattiga Ryssland – lägre BNP/capita än Rumänien och Bulgarien, medellivslängd på 73 år jämfört med EU:s knappt 82 år och ett HDI på 0,83, att offra hundratusentals unga medborgares liv i ett omänskligt destruktivt krig i det ännu fattigare Ukraina istället för att utveckla Ryssland.

Även eventuella upplevda hot från EU och Nato, vilka samarbeten med EU Ryssland tror kan utveckla landet, varför Ryssland inte utvecklas i demokratisk riktning, varför Ryssland ockuperar Ukraina och eventuellt vill återupprätta forna Sovjetunionen hellre än att samarbeta med EU, samt vad Ryssland tillsammans med EU kan göra för att långsiktigt säkra freden i Europa.

Passande personer att föra FN:s talan med Ryssland är Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel och de tidigare presidenterna Tarja Halonen, Bill Clinton och Georg W Bush. Alla tillhör både Putins och Lavrovs generation och har under olika perioder de senaste 25 åren träffat dem flera gånger och bör därför ha möjlighet att nå fram till dem.

Enligt FN-stadgan är det FN:s skyldighet att vara aktivt i det förebyggande fredsarbetet i världen för att förhindra att konflikter och krig uppstår, samt att prata med sina medlemmar som inte lever upp till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. I det europeiska fredsarbetet är därför FN en självklar och viktig spelare.

Anders Andersson

Lärare, Skoghall