Det är tidig förmiddag på Kemper Avenue i utkanten av centrala Falkirk. Genomfartsgatan strax söder om stadens centrum är folktom, förutom ett skarpt sken. En övervakningskamera lyser rakt på mig, monterad på fasaden på en industriliknande tvåvåningsfastighet, intill en blek skylt märkt ”Reception”.

När jag går längs gatan anar jag hela tiden kamerans ljus i ögonvrån. Den är rörelsekänslig och följer varje steg oväntade besökare tar utanför Hotel Cladhan – det tämligen charmlösa hotell som väckt nationell uppmärksamhet, och fått Nigel Farage att lägga om sina resplaner för att bjuda en skotsk sovstad på ett extra kampanjbesök.

– De satte upp den kameran efter de senaste stenkastningarna, säger Cameron Manning, aktivist i den antirasistiska grupperingen Falkirk for All. 

Falkirk ligger dryga 20 minuters tågresa från Glasgow och ungefär lika nära Edinburgh. Läget gör staden attraktiv för pendlare. Befolkningstillväxten är stadig, 150 000 människor bor i Falkirks kommunområde. 

Tio minuters promenad från Kemper Avenue ligger huvudgatan High Street, med ett par pubar, apotekskedjan Boots, ett köpcentrum och stadens gamla kyrkstapel. På ett kafé som hade kunnat ligga exakt var som helst i västra Europa beställer Cameron Manning en latte. 

– Protesterna utanför asylboendet har skapat en uppdelning. Alla som ser ut att komma från minoritetsgrupper upplever en mer fientlig attityd, säger han.

När Storbritannien folkomröstade om EU-medlemskapet för snart tio år sedan handlade debatten till stor del om migration. Brexitpolitikerna ville minska invandringen genom ökat självbestämmande. I dag, när landet inte längre utgör en del av EU och står utanför Dublinförordningen, har utfallet blivit ett helt annat. Storbritannien har fler asylsökande än någonsin.

– Den totala felbedömningen från den dåvarande konservativa regeringen har verkligen drabbat dem hårt, säger Nicholas Aylott, lektor i statsvetenskap vid Södertörns högskola och chef för Utrikespolitiska institutets Europaprogram.

Flyktingarna, som tar sig över Engelska kanalen i båtar från norra Frankrike, har placerats på traditionella asylboenden. I takt med att antalet ökat har fler lösningar behövts. Där har de så kallade ”asylhotellen” fått en viktig roll. Ägarna förhandlar avtal med regeringen för att ta emot asylsökande i hotellbyggnader.

Asylhotell lanserades som en temporär lösning under pandemin. Ett halvt decennium senare bor 30 000 flyktingar på brittiska hotell. Kostnaderna är höga och kritiker menar att flyktingarna utgör ett hot. Enligt The Telegraph har drygt 200 boende på asylhotell i Storbritannien åtalats mellan januari och augusti 2025.

Under sommaren hölls en rad protester utanför Bell Hotel i Epping, efter att en etiopisk man anklagats för flera sexuella övergrepp. Sedan dess förekommer demonstrationer regelbundet. I Dover skanderade en talkör ”Stoppa båtarna”, i Portsmouth anklagades UKIP:s partiledare Nick Tenconi för att ha gjort en nazihälsning.

– Säg att en man ger sig på en flicka i närheten av något av de här hotellen, då blir det en gnista som startar en eld, säger Nicholas Aylott.

I Falkirk började sprakandet när en afghansk flykting, Sadeq Nikzad, dömdes för våldtäkt. Offret var en 15-årig flicka och brottet begick han 2023. Men först i somras, när domen föll och protesterna tagit fyr runt om i landet, samlades folkmassor utanför Hotel Cladhan.

Då var Cameron Manning, inflyttad dataingenjör från England, inte särskilt politiskt engagerad. Han kallar sig ”en typisk taktisk röstare”, som brukar växla mellan Liberaldemokraterna och Labourpartiet.

– Men jag såg att en anti-invandringsgruppering långt ut till höger organiserade det. Jag kände att vem som än är mot dem vill jag demonstrera tillsammans med, säger han.

Sedan september hålls demonstrationer varje onsdag och lördag. Flera fall av stenkastning har uppmärksammats, och medier från hela Storbritannien har rapporterat på plats. I november meddelade Nigel Farage, ledaren för Reform UK, att han bestämt sig för sparka igång sin skotska valrörelse i Falkirk.

– Min känsla är att de ser de här protesterna som en chans att etablera Reform på riktigt i Skottland, säger Cameron Manning.

Reform UK:s partiledare Nigel Farage. Foto: AP Photo/Kin Cheung

2018 bildades Brexitpartiet. Kort därpå meddelade frontmannen Nigel Farage, som gjort politisk karriär inom högerradikala UKIP, att namnet efter EU-utträdet skulle ändras till Reform UK. Under valrörelsen 2024 befann sig Storbritannien i en levnadskostnadskris samtidigt som migrantbåtarna strömmade över Engelska kanalen.

Reform lovade stabila energiräkningar, höjda lägstalöner – och ett totalstopp förflyktingbåtarna. Farages parti fick sina första platser i parlamentets underhus och Labourregering ledd av Keir Starmer kom till makten.

– Den blev snabbt impopulär, och det fanns ingen djupgående analys av landets problem. Det har gjort att Labour inte känt sig bekväma med att genomföra stora förändringar, säger Nicholas Aylott, lektor i statsvetenskap.

Nicholas Aylott, lektor i statsvetenskap. Foto: Utrikespolitiska institutet

Storbritanniens BNP växer mycket långsamt. Energipriserna hör till de dyraste i världen, och boendekostnaderna blir allt högre: i Glasgow gick hyrorna upp med över 40 procent mellan 2021 och 2024.

Premiärminister Keir Starmer syns ofta i internationella toppmöten, och upplevs som undvikande kring inhemska frågor.

– Kvällstidningar har kallat honom ”Never here Keir”. Men hans stora problem är brist på analys och strategi, säger Nicholas Aylott.

Kort efter förra valet fick Reform UK drygt tio procent i opinionsmätningarna. I dag ligger partiet stadigt kring 30 % – och hade därmed fått större väljarandel än Labour och Tories om det vore val i dag.

– Det är en existentiell kris för de konservativa. Många i partiet tröstar sig med att Farage är en oberäknelig figur och att Reform kan försvinna lika fort som de kom. Andra pratar om att bilda pakter med Reform för att inte ta röster i vissa valkretsar, säger Nicholas Aylott.

Vad driver på stödet för Reform?